Tillsammans med en väninna går Benedictsson på en teaterföreställning, där hon möter en svensk författarkollega, Axel Lundegård, som frågar om de vill följa med på café och dricka te efter teatern.
Benedictsson skriver om händelsen i sin dagbok: ”– Ja, har du lust? sade jag och vände mig till Hilma. Jag trodde hon skulle säga det var för sent, men hon sade ingenting sådant. Jag ville emellertid inte gå, ty jag kom ihåg att mina ytterplagg icke voro eleganta och det kunde nog hända att någon af de danska författarne kunde vara der. Lundegård var just midt i hela klungan; och så vore det ett otrefligt intryck af tarflighet de skulle få af mitt första uppträdande. Jag ville inte gå.”
Efter ett visst dividerande med väninnan beslutar sig Benedictsson för att säga ”rent ut till Axel att jag icke hade lust”. När han undrar ”om det inte passade sig” svarar hon att det väl inte kan vara opassande eftersom de är två fruntimmer, hon har helt enkelt inte lust, hon är för trött.
Den här scenen har dröjt sig kvar i mig. Jag tycker den säger så mycket om vad frihet kan vara för oss människor, som ju alltid är både egna unika individer och delar av ett kollektiv. Tre år tidigare har Benedictsson i en dagboksanteckning skrivit att ”För mitt inre själs- och känslolif gälla inga andra lagar än mitt eget medvetande och min egen natur.”
Scenen i Köpenhamn visar att det där inre livet som hon själv vill vara ensam härskare över inte är så lätt att skilja från andra människors blick och omdöme. Hon skriver i dagboken att hon säger till Axel Lundegård ”rent ut” att hon inte har lust att gå med på caféet. Men den där rena lusten har ju sitt ursprung i hur andra ser på hennes tarvliga kläder. Vem är det som styr över Benedictssons känslor här, hon själv eller andra människor?
Litteraturforskaren Jette Levy Lundbo har skrivit om den här episoden i ”Den dubbla blicken”. Hon sätter den i samband med ett brev som Benedictsson skrev några dagar senare till sin styvdotter, där hon beskriver den stämning i vilken hon reser till Köpenhamn: ”Jag var icke längre kälkborgarfrun från Hörby, utan rätt och slätt jag. Nomaden.”
Levy Lundbo påpekar diskrepansen mellan den självuppfattning Benedictsson ger uttryck för i brevet och den som framkommer i scenen mellan henne och Lundegård. I brevet tror sig Benedictsson vara en fri människa, obunden av såväl klass som kön. I verkligheten är hon bunden. Könstillhörigheten, skriver Lundbo Levy, ”sprider sig gränslöst och kaotiskt över avsikter och handlingsmönster, så att hennes upplevelse av egen önskan och lust förskjuts och blir otydlig”. Hennes beteende blir inte autentiskt; hennes vilja inte hennes egen. Benedictssons inre känsloliv blandas med en önskan om att som kvinna vara representativ.
Det som allt detta visar är hur svårt det är att skilja sig själv, sitt unika jag, från andra människor; hur svårt det är att placera jaget på ett ställe och ideologin på ett annat. Jag tänker ofta på detta och hur det har bäring på ett av vår tids starka ideal, nämligen ”var dig själv!” Det är ett ideal jag till fullo delar. Men det borde också innebära att vi skulle vara betydligt mer intresserade av vad det där ”självet” är och hur det skapas än vad vi är.
