Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha inlett min kärleksrelation med skräckfilmsgenren med en Stephen King-film. Filmatiseringen av ”Jurtjyrkogården” var en av mina tidigaste och bästa skräckfilmsupplevelser. Bara felstavningen var olycksbådande och skrämmande i sig. Och att det fanns en hel del att önska i 90-talets tekniska lösningar snarare förhöjde skevheten än störde. Berättelsen om den i vanlig ordning provocerande präktiga amerikanska heterofamiljen (pappan läkare, mamma hemmafru, två barn av varje binärt kön) som förlorar ett barn och begraver det på en plats där de döda sägs kunna återuppstå var helt enkelt otroligt skrämmande. Lika mycket på grund av den dödsångest som förmedlades som det övernaturliga i sig, även om en tvååring som kommer in genom dörren i den lilla sjömanskostym han just begravts i var en nog så fruktansvärd syn.
När jag hörde att ”Jurtjyrkogården” var en av alla de filmer som skulle få en remake var mina känslor blandade. Och mycket av min skepsis visade sig befogad: som så många andra remakes var ”Jurtjyrkogården” en ganska slentrianmässig historia med uppdaterad teknik och makeup. Twisten, att låta dottern istället för sonen förolyckas för att sedan uppstå från de döda, var kanske inte heller så revolutionerande. Men den hade intressanta konsekvenser. Dottern Ellie, som verkar något äldre i remaken, är en stereotypt bedårande och lagom eftertänksam helylleflicka som älskar sin pappa och dansar balett. Den Ellie som återvänder från döden är dock föga överraskande en mörk version. Hennes fina, ljusa hår är tovigt och fyllt av den jord hon begravdes i, och faller av i tussar när pappan försöker tvätta det. Ellie tycker fortfarande om att dansa, men nu är hennes dans aggressiv och våldsam. Och hon är fortfarande pappas flicka, vilket understryks av att pappa Louis bäddar ner henne i sängen bredvid sig själv. En behöver knappast ha förläst sig på Freud för att känna att spänningen i luften när de två delar säng består av mer än den förvisso inte lilla detaljen att Ellie är död. För det som har hänt är att det oskyldiga barnet som var pappas flicka har kommit tillbaka som något betydligt mindre oskyldigt. Hon har varit död och återuppstått, och kunskapen om döden som annars är förbjuden för människor, är en farlig kunskap. En skulle kunna säga att hon genomgått en drastisk version av övergången från oskyldig flicka till ”kvinna”. En kvinna som i enlighet med vår gamla patriarkala tanketradition är ”oren” eftersom hon menstruerar och vars sexualitet och kunskap förknippats med häxeri, med det monstruösa och demoniska.
