Men det var sant. Christos Gavanas hade skapat musik som han skulle låta en vän lyssna på. I början av 2000-talet var inte digital överföring lika enkel som idag, så han satte sig på sin MC med en floppy-disc i fickan. När Christos Gavanas svänger runt en krök som leder ner i Tingstadstunneln tvärnitar lastbilen som kör framför. Livet tar slut.

– Jag omvärderade mitt liv då. I och med att min bror gick bort insåg jag att det viktigaste i mitt liv är att göra musik.

Kommunicerade via musiken

Så blev det. Anna Gavanas har sedan dess gett ut flera plattor, blivit en känd DJ inom den elektroniska dansmusikscenen, och skrivit flera böcker om musik. I dagarna är hon aktuell som medverkande på samlingsplattan ”Nomads in sound” med låten ”Christos Gavanas”. Floppy-discen blev visserligen förstörd i dödsolyckan, men så småningom lyckades Anna restaurera sin brors hårddisk och komma åt hans musik, som aldrig blev utgiven.

Christos egna låt ”Violinoranum” spelades på hans begravning.

– Det var en låt som hade jättesorgliga mollackord. När vi lyssnade på den på begravningen kändes det som att han var där – och att han visste att han skulle dö när han gjorde den.

Det har gått 20 år sedan Christos Gavanas begravdes, och under pandemin bestämde sig Anna Gavanas för att försöka samarbeta postumt med sin bror. När hon tog hans moll-ackord och gjorde om till dur, och dessutom samplade hans röst från en närradiosändning som fanns bevarad på ett kassettband, uppstod en retsam syskonstämning. Som att de faktiskt kommunicerade med varandra, här och nu.

– I processen känns det som att jag hittat Christos personlighet, i melodier han skapat som återspeglar hans humor. Jag trodde att det skulle bli en tung och mörk låt, men det blev något annat. Låten slutar i ett acid trancerejv på en äng där solen går upp, i ett folkhav av dansande lyckliga själar. Christos älskade att retas och skämta, jag jävlas lite med honom nu, har skruvat på ett delay jag lagt på hans röst, berättar Anna Gavanas.

Musik ur dödens rike

Sorgeprocessen har gått in i en ny fas.

– Jag insåg det nu. Christos liv var inte förgäves bara för att det slutade så tvärt. Människor kan nås av honom genom hans ljudvärld, känna en lycka som är bortom det världsliga.

Det är just känslan som kan uppstå genom musik­skapande och genom att dansa till musik, som Anna Gavanas riktat in sitt liv på. För att musik är ett sätt att kommunicera, skapa en kollektiv upplevelse – större än liv och död.

Under pandemin har hela världen, i olika grad, stängts ner. Nya plattformar för möten har uppstått digitalt. Samlingsskivan ”Nomads in Sound” är resultatet av en rad musiker som suttit isolerade, men som har träffats genom webbradio och livestreams. Anna Gavanas konstaterar att musiken de gjort det senaste året är skapad ur dödens rike.

– Jag tror att vi lär oss något genom existentiell kris. Oavsett om det är på grund av 9/11, en bror som dör eller pandemin – så öppnar krisen upp för möjligheten att vi kan inse vad som är viktigt. Om det här är sista tiden i mitt liv, vad ska då mina sista gärningar bli? På plattan finns låten ”Worlds (on fire)” om klimatkrisen av artisten HAb. Hans bidrag handlar om jordens undergång, och konsekvenser som den ansvarslösa miljöförstöringen får för både inre och yttre världar. Det är nästan en svanesång, om det tar slut snart så möts vi i ljudvärden. Oavsett vad som händer.

För Anna Gavanas handlar musik om att mötas och det mötet behöver inte ske på en fysisk plats.

– Basfrekvenser luckrar upp fysiska och psykiska barriärer, förmedlar en omedelbarhet bortom tid och rum. De olika bidragen på samlingsplattan leder till varandra, säger hon.

– Det var ganska speciellt när vi fick kontakt med varandra under pandemin. Många av de här människorna har jag ju samarbetat med länge, men när Saqra Selekta & co i Perus huvudstad Lima skapade en online-klubb under pandemin hängde jag verkligen med dem, kändes det som. Sedan har vi kommunicerat på olika kreativa sätt, bland annat genom dubradiokanalen Roots Legacy i Frankrike. Jag lyssnar, dubartisten Phoniandflore spelar en låt vi släpper med Dubtower, vi har sökt kontakt via musiken och hittat sätt att behålla kreativiteten tillsammans.

Stöttar unga rasifierade musiker

Kollektivet och skivbolaget Meerkat Recordings, där Anna Gavanas är medgrundare tillsammans med Peter Eriksson, har blivit något av en plattform för nya visioner kring basdriven musik.

– KingL Man, som är baserad på Teneriffa, samarbetar med migranter som anlänt i fiskebåtar från Senegal, Mali, Gambia och Marocko. Dhangsha, känd som ex-medlem i Asian Dub Foundation, stöttar unga rasifierade musiker i Storbritannien som inte fått samma chanser på den vita brittiska elektronika-scenen. Det vi gör är ett musikaliskt gräsrotsinitiativ.

Anna Gavanas menar att plattan de nu ger ut på vissa sätt är en antites till världsmusikens nykolonialism.

– Det här begreppet världsmusik har ju kritiserats länge, att all musik som inte ses som västerländsk buntas ihop. Men det handlar också om musiker som samplar på exotiserande sätt, ofta utan att ens nämna namnen på original­musikerna. Approprierar uttryck utifrån en kolonialblick.

Meerkat Recordings influeras av Uganda-baserade kollektivet Nyege Nyege, som genom samarbeten motverkar nykolonialism inom musikscener.

– I stället för att sno och exotifiera samarbetar vi med musiker från olika delar av världen, och försöker även motverka mansdominansen och vithetsnormen. Jag samarbetar själv med grekiska musiker. Jag menar inte att det i sig är fel att intressera sig för andra delar av världen än sin egen musikaliska referens. Jag tycker att det är schysst att visa sin uppskattning för något som andra gör, förutsatt att musiker och artister får ett riktigt erkännande.

Tar musiken i olika riktningar

Den elektroniska musik som Anna Gavanas och hennes samarbetspartners ger ut bygger sällan på text.

– Text har vissa begränsningar. Den musik jag gör bygger ofta på en regelbunden snabb bastrumma, ett ritualistiskt beat. Som DJ bygger man på den biten, tar det i olika riktningar, för att bygga transliknade tillstånd på dansgolvet. Det handlar om att söka en gemensam upplevelse bortom individens egna medvetande, söka det kollektiva medvetandet, säger hon.

Technoscenen och ravefesterna peakade någon gång under 90-talet. Men scenen har aldrig dött och Anna Gavanas, som själv skrivit två böcker om svensk elektronisk dans­musikhistoria, ser ett ökande intresse idag.

– Idag finns en återupplivning av 90-talskulturen. Det gäller mode, estetik, inklusive musik. De som är unga idag kanske har föräldrar som var på rave. De tycker att det är coolt ungefär som vår generation tyckte det var coolt med hippiekultur från våra föräldrars generation. Två generationer, eller fler, möts på rave. I dag är det inte bara techno och acid house, det är betydligt mer diversifierat.

Ett dubbelliv

Anna Gavanas brinner för musiken, men att leva på sin musik kan hon inte. Därför arbetar hon även som social­antropolog och forskare. Hon har bland annat studerat Rut-städerskors arbetsvillkor, och arbetar just nu som utredare med att undersöka arbetskraftsexploateringens verklighet för de som utnyttjas. På grund av det pågående forskningsprojektet kan hon inte prata alls om den här delen av sitt liv – vilka slutsatser hon drar av hur människor utnyttjas och vad politikerna behöver lyssna på.

– Musiken är, ärligt talat, det viktigaste kommunikationsmedlet i mitt liv. Jag skulle säga upp mig idag om jag hade råd, vilket jag inte har, och skriva böcker om samhällsfrågor på fritiden istället. Musiken finns idag på kvällar, helger, nätter och semestrar. Ibland är det som ett dubbelliv, där jag bär strikta kläder på dagen och genomför intervjuer, ibland i andra länder. På nätterna har jag utforskat klubbvärldar, exempelvis DJ:at på läderklubbar för flator i USA och Sverige. Gränsen mellan mina två världar har ibland brutits när jag skrivit om musik och enstaka gånger då jag fått forskaranslag för att skriva om musikscener.

Ett sådant exempel var när Anna Gavanas forskade om genus inom klubbscenerna i Berlin, London och Stockholm under tidigt 00-tal. Ett ämne hon kom in på eftersom hon på 1990-talet var en av få DJ:s som var kvinnor i Stockholm.

– Vi var udda fåglar och fick en massa frågor relaterat till att vi var tjejer, hade svårigheter att bli tagna på allvar. Jag och Anna Öström startade Sister Stockholm 2003 för att stötta varandra och jag gjorde dokumentärfilmen ”Crossfaders” som ställer frågor runt representation, genus och sexualitet.

Och när du granskade den här subkulturen vetenskapligt ur ett genusperspektiv, vad fann du?

– Liknande situationer som i andra mansdominerade brans­cher. Teknologi maskuliniseras och kvinnors kunskap om musik tas inte på allvar, eftersom även musikerskapet och musiksamlandet är maskuliniserat. För kvinnor blir utseendet och hur man förhåller sig till det viktigt i DJ-världen. Kvinnor kan dra nytta av det, bli lätta att marknadsföra genom att stå ut från mängden på ett positivt sätt. Men du får en villkorad plats som visuellt blickfång, vilket står i motsats till att bli tagen på allvar musikaliskt. DJ-jobben förmedlas ofta via informella sociala nätverk, och som tjej blir du inte alltid tagen på allvar i nätverken.

Rättvisefrågan går igen

Men det finns en röd tråd i Anna Gavanas två världar – hon själv. Med en pappa från Grekland har hon som ”halvgrek” en erfarenhet av migrantlivet, det hon framför allt koncentrerat sin forskning till. Och i sitt musikskapande är den röda tråden att skapa plattformar och ge utrymme åt de som inte har lika lätt att nå ut. Det är för henne viktigare än den kommersiella aspekten.

– Jag har en medvetenhet om klassfrågor och vet hur det är att inte tillhöra svenskheten. Rättvisefrågorna går igen, både i forskningen och i mitt engagemang i musikvärlden.

Anna Gavanas konstaterar att mycket har förändrats sedan hon började med musik.

– Åtminstone i Stockholm finns det fler kvinnliga bokare idag. Vi ser kvinnliga och icke-binära DJ:s som får erkännande som musiker och producenter idag. Det är ett arbete som fortgår, vi har fått ta många strider och blivit ifrågasatta, men det är så förändring uppstår.