– Han behövde hjälp med något, men det verkar ha löst sig.

Vi ska återkomma till att vara mamma till tonårssöner lite senare.

Författaren Nicole Krauss har fyra prisbelönta romaner bakom sig, men bestämde sig för att det var dags att byta form och skrev en novellsamling. Jag frågar varför.

– Jag är en nyfiken författare som gärna växlar mellan olika litterära former. När jag var ung ville jag bli poet och skrev bara poesi. När jag var 25 bestämde jag mig för att försöka skriva en roman, och upptäckte att jag älskade att göra det! Så jag fortsatte att skriva romaner under många år, det är liksom mitt litterära hem. Men jag har alltid skrivit kortare texter mellan mina romansläpp, det är spännande att utforska hur den kompakta formen hos en novell funkar. Hur kan jag skapa samma slags intensitet som i en roman, och hur kan jag engagera och beröra läsaren på så kort tid som det tar att läsa en novell, säger hon.

Hennes novellsamling ”Att vara man” består av av tio korta berättelser som hon skrivit de senaste nio åren. En av dem, ”Framtida kris­lägen”, skrev dock Nicole Krauss för nästan tjugo år sedan.

– Den skrev jag precis efter elfte sep­tember, när jag var 25 år och precis hade romandebuterat. Det är märkligt och nästan kusligt, för man kan tro att jag skrivit den nu. Den handlar nämligen om en annalkande katastrof, att människor bunkrar mat, isolerar sig hemma, och att alla i New York måste bära gasmasker – vilket ju påminner om den tid vi lever i nu med pandemi och krig. 

I novellsamlingen skildras män i roller: pappor som letar efter sina döttrar, sadomachochistiska älskare, söner till rabbiner, borttappade och återfunna makar, morfäder som precis överlevt döden, och före detta soldater. Men här finns också kvinnor i olika åldrar som går på internatskola, utforskar sin sexualitet, är besatta av iranska filmskådespelare, gör karriär som dansare, sörjer sina fäder och bevittnar sina föräldrars skilsmässa.

Trots att var och en av novellerna står för sig själv, och är en egen självständig berättelse, känns det som att de hör ihop, som att de är sammanlänkande på något sätt och att de liksom rör sig i samma landskap – som om karaktärerna vore avlägsna släktingar till varandra. Är det ett medvetet val från din sida, att de tillhör samma universum?

– Ja, det kan man säga. De kommer alla från min tankevärld, från samma estetiska plats. Många av dem har också uppstått vid liknande situationer i mitt liv – ofta handlar det om de där tidpunkterna i livet när vi måste bestämma oss för om vi ska stanna i en relation eller separera, om vi ska stanna i vår trygga stabila vardag eller bryta upp, om vi ska välja trygghet eller söka en ny slags frihet. Den där spänningen som uppstår mellan längtan efter förändring och behovet av stabilitet är något som återkommer i många av novellerna. Det är ett väldigt mänskligt dilemma.

En annan röd tråd i novellsamlingen är familjen och dess tyngd. Familjen som öde, som institution, de roller vi får i våra familjer och hur vi hanterar dem. Jag frågar Nicole Krauss varför hon är så intresserad av just familjerelationer?

– Jag är intresserad av alla slags relationer egentligen, men familjen är speciell på det sättet att den inte är något vi väljer.

– Vi föds alla in i en familjär och historisk kontext, det är oundvikligt. Men frågan är till vilken grad vi är bundna till den familjära, historiska kontexten och dess narrativ, till vilken grad hjälper och stöttar den oss att utvecklas, och till vilken grad är det vårt öde som individer att söka efter något som kan befria oss från vissa av de begränsningar som följt med oss från vår ursprungliga kontext. Jag tror att det är en väldigt nordamerikansk idé att vi totalt kan återuppfinna oss själva och liksom sudda ut vår historia. Det är klart vi inte kan, vi har alla vårt historiska bagage, men frågan är vilken roll det historiska bagaget spelar i vårt liv. Hur kan vi bli fria utan att helt bryta med vår bakgrund och familj, och hur kan vi finna vår individualitet i skuggan av allt som hänt i dåtiden. Det är en ständigt pågående kamp, och det tycker jag är intressant att skildra i litteraturen.

Novellerna utspelar sig på många olika platser i världen: Schweiz, Israel, USA, Japan, Iran och ett icke namngivet latinamerikanskt land. Som läsare får man en känsla av att författaren har en egen, högst personlig relation till var och en av dessa platser.

Varför valde du att dina noveller skulle utspela sig i just dessa länder?

– Jag har flera svar på den frågan. Ett av svaren handlar att jag är en författare vars fantasi alltid inspireras av föreställningen om ett ”annanstans”. I all litteratur jobbar vi ju med att föreställa oss andra världar, parallella världar. Det är en naturlig instinkt jag har att kasta in mina karaktärer i nya landskap där jag kan leka och låta saker hända som inte händer i min egen värld, här och nu. Jag tenderar dock att skriva om platser som jag känner till, en novell utspelar sig till exempel i Japan där jag har varit flera gånger. Men om jag hade bott där i 10 år så kanske jag inte hade valt att låta min novell utspela sig där – jag behöver liksom den där fantasidelen som handlar om det jag inte vet, som höjer min vakenhet. 

– Jag är också uppvuxen i en familj som är från många olika platser i världen, så för mig kommer det naturligt att försöka skapa känslan av en värld där allt hänger ihop, jag försöker alltid sammanfoga bitar. Jag tror att vi alla egentligen har en längtan av att känna att våra olika världar är djupt sammankopplade. 

Titeln på Nicole Krauss novellsamling, ”Att vara man”, för tankarna till samtidens diskussioner om mansroller i kris, toxisk maskulinitet och hur Metoo-rörelsen påverkar synen på män som grupp.

– Jag tror att alla kvinnor, mig själv inkluderad, minst en gång har ställt oss själva frågan hur det skulle kännas att vara man, hur våra liv skulle sett ut om vi vore män, vilka privilegier vi skulle haft som vi inte har som kvinnor. Titeln på min novellsamling handlar inte bara om att ”nu ska vi bara få höra ur en mans perspektiv hur det är att vara man”, jag är i själva verket intresserad av både män och kvinnor, hur kvinnor ser på män, hur kvinnor ser på sig själva, hur män ser på sig själva och så vidare.

Du har i en tidigare intervju med The Guardian sagt att du vill ”utforska perspektiv på maskulinitet som inte varit synliga de senaste åren i skuggan av Metoo-rörelsen, aspekter av manlighet som rörelsen inte har kunnat adressera för den har haft så många andra saker att ta upp”. Vad är det för aspekter och perspektiv på maskulinitet du syftar på?

– Jag tror att jag då syftade på den sista novellen som handlar om män som kämpar med olika former av nedärvt våld – antingen för att de tvingats göra militärplikt eller får frågor om huruvida de skulle ha varit nazister om de levt på 30-talet. Den handlar också om hur en viss manlighet och dess styrka till slut kapitulerar inför våldet och dess makt. Jag tror att mitt intresse för maskulinitet också handlar om att jag har två unga söner som jag uppfostrar, och att det fascinerar mig att se till vilket grad som de har utrymme att föreställa sig något mer komplext än den traditionella mansrollen – hur stor del av den är biologisk och hur stor del av den är socialt betingad. 

Nicole Krauss säger att det inte verkar helt lätt att växa upp som tonårskille idag.

– Jag ser en viss förvirring i mina söner. Vi lever i ett samhälle som pratar mycket om toxisk maskulinitet, och när du är en ung kille på 12 eller 14 år som hela tiden får höra att manlighet är något problematiskt så är det väldigt svårt att veta hur man ska bete sig.

Varför tror du att vi diskuterar manlighet och maskulinitet så mycket just nu?

– Dels tror jag att det handlar om det som händer i kölvattnet efter Metoo. Det var och är en viktig rörelse och vi måste fortsätta att prata om mäns sexuella övergrepp och trakasserier, men det finns vissa subtila frågor som den rörelsen inte har haft möjlighet att ta upp. När vi börjar prata om erfarenheter där kvinnor har varit utsatta och sårbara inför mäns makt, så kommer det en kollektiv känsla av skräck och vilka hemska saker maskulinitet kan leda till. Men detta sker ju samtidigt som pojkar, killar och unga män försöker deala med sig själva och vilka de är – och alla kommer inte från den mörka, skräckinjagande maskuliniteten. Självklart måste vi uppfostra och lära våra barn om slaveriet och mäns makt över kvinnor – men också få dem att förstå att det inte är de själva som är skyldiga till detta. Många av dem bär på en slags skuldkänsla, att de gör allt fel hela tiden. Att bli en man idag är totalt annorlunda mot hur det var att bli en man för 50 eller 100 år sedan, och det intresserar mig.

I en av Nicole Krauss noveller, ”Att se Ershadi”, har den iranska filmskaparen Abbas Kiarostamis film ”Smak av körsbär” och dess huvudrollsinnehavare Homayoun Ershadi en viktig roll. När jag frågar om bakgrunden till den och hennes relation till Kiarostami skiner Nicole Krauss upp.

– Jag såg filmen ”Smak av körsbär” första gången när jag var i 20-årsåldern, och jag blev helt överväldigad. Den gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, framför allt det mystiska slutet, och sedan dess har jag sett den ett par gånger till på olika platser i världen. Så jag skrev en novell om en ung kvinna som också har den här starka dragningen till filmen, och den novellen publicerades i The New Yorker. Några dagar senare fick jag ett mejl från Abbas Kiarostamis son, hans pappa hade dött ett år innan publiceringen, som skrev att han upplevde min novell som ett kärleksbrev till hans fars film och att Abbas hade älskat den. Jag blev så rörd och glad!

Men historien tog inte slut där.

– Jag passade på att fråga honom om skådespelaren Homayoun Ershadi kände till min novell, och Abbas son sa att han kände skådespelarens syster. Så han kontaktade henne, och hon berättade att hennes bror inte hade mått så bra – men att han tack vare novellen hade fått en massa telefonsamtal och textmeddelanden från vänner och bekanta, vilket gjorde att han nu mådde mycket bättre. Det var väldigt fint att höra! 

– Jag har alltid fascinerats av Iran, har alltid velat åka dit. Men jag kan inte på grund av alla israeliska stämplar i mitt pass, dessutom är jag jude från USA. Så det är ingen bra idé, tyvärr, säger Nicole Krauss och suckar.

– Ytterligare en spännande sak som är relaterad till Iran hände något år innan jag publicerade min novell om skådespelaren Homayoun Ershadi. En bekant skickade mig en bild på min första roman, ”Kärlekens historia”, översatt till farsi – och jag blev så paff för jag ingen aning om det – jag känner ju alla mina översättare och vet vilka språk mina böcker har översatts till. 

Någon hade helt enkelt översatt hennes bok utan att följa copyright-lagar, konstaterar Nicole och slår ut med händerna.

– Jag blev uppriktigt glad över att den fanns på farsi, men jag ville veta vem det var som tagit sig an arbetet att översätta den. Efter mycket efterforskande tillsammans med mina iranska vänner kom vi fram till att det var en av Irans unga kändaste skådespelerskor; Taraneh Alidoosti (som jag hade sett i Oscarsbelönade ”The Salesman”) som hade översatt min bok. Så jag mejlade henne, och hon svarade att hon varit rädd för att jag skulle bli arg för att hon översatt boken utan tillstånd. Men vi blev vänner och nu håller hon på med översättningar av mina andra böcker, inklusive den nya novellsamlingen. Det är en otrolig historia, hur jag hittade min hemliga iranska översättare! •