2015 var karikatyrernas år.
Gråtande clownen Frankrike skickade oss ljumma dramakomedier (Klippet, Samba, Min vän Antoine, Familjen Bèlier). Vördnadsfulle butlern Storbritannien serverade melodramatiska genihyllningar (The Imitation Game, The Theory of Everything, om Alan Turing respektive Stephen Hawking) och godsägaren Hollywood tog in några kassakor för mjölkning (Jurassic World, Terminator: Genisys, Mission Impossible: Rogue Nation, Star Wars: The Force Awakens) och nojade över sin ålder med komedier om friktion och frändskap över generationsgränserna. Dels genom ett kul abort-äventyr (jodå, det går: Grandma), samt Noah Baumbachs dubbla aktersegling av Woody Allen som hovskildrare av den amerikanska östkusteliten (While We’re Young, Mistress America).
Men året har ändå inte varit helt förutsägbart, mycket tack vare modiga mindre distributörer. I ryska Leviatan fick vi följa en modern Job i kampen mot fattigdom och byråkrati vid den vackra kustlinjen längs Berents hav; i Jafar Panahis busiga Taxi Teheran lär vi känna den iranska huvudstaden inifrån en taxibil; och i Salongen tar en grupp palestinska kvinnor skydd i en frisersalong.
Gemensamt för de små biografernas filmer är intresset för vanliga människors prövningar och drömmar, vilket inte nödvändigtvis säljer flest biljetter, men som låter oss byta skinn med främlingar, om så bara för ett par timmar.
Nära nog monopol på svensk filmdistribution?
Många favoriter hamnar utanför min lista över årets bästa filmer, som bara inkluderar svenska biopremiärer. Absurdistiska kärlekskomedin The Lobster, som visades på Stockholms filmfestival, får alltså vänta. Smarta och ljussabelfria science fiction-filmen Ex Machina, som gav Alicia Vikander sitt internationella genombrott, visades inte alls – enligt SF bland annat på grund av ”filmens kvalitet”. Men vem behöver dystopisk science fiction, när ett bolag vars kvalitetsbegrepp innefattar The Cobbler och Pixels nära nog har monopol på svensk filmdistribution?
Nä, det var elakt. Xavier Dolans intima relationsdrama Mommy, spanska True Detective-osande lantnoiren Marshland, normbrytande generationsuppgörelsen Grandma, den gripande skildringen av livet under islamister i Timbuktu, och den innovativa Brian Wilson-biografin Love & Mercy, är bara några av SF:s mer ambitiösa filmer.
Så vem var Sverige? Kanske var vi aktivisten; våra bästa filmer skildrade sociala orättvisor, såsom flyktingförvar (Förvaret, Det vita folket), minoriteters befrielsekamp (Storm över Anderna, Taikon), och utanförskap (Tjuvheder, Efterskalv). Och även om ingen slet sig från klungan likt förra årets fullträff Turist, så visade en mängd unga, talangfulla och ofta kvinnliga regissörer tänderna. Det är bara en tidsfråga innan någon biter till.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 1231480870
Revolten
(Ungern)
Regi: Kornél Mundruczó
• Stark och suggestiv berättelse om en gathunds liv i ett hårt Budapest, och om hans unga ägare Lilis första stapplande tonårssteg. De 250 herrelösa hundarna från filmens ruggiga upprorsscener fick nya hem efter inspelningen.
Dheepan
(Frankrike)
Regi: Jacques Audiard
• Bästa migrantskildringen och årets Guldpalmsvinnare. En ärlig och empatisk film om tre tamiler som försöker komma tillrätta i en våldsam Parisförort.
Jordens salt
(Tyskland)
Regi: Wim Wenders, Juliano Ribeiro Salgado
• Sebastião Salgados överväldigande fotografier och hypnotiska stämma i kombination med Wim Wenders kärleksfulla kameraarbete gav årets vackraste filmupplevelse.
Louder than bombs
(Norge)
Regi: Joachim Trier
• Årets bästa nordiska film är ett subtilt drama om en familj som tvingas handskas med sina olösta konflikter när mamman – en framstående krigsfotograf – går bort i en bilolycka.
Insidan ut
(USA)
Regi: Pete Docter, Ronnie del Carmen
• Star Wars säljer nog flest leksaker, men årets Disney-film är ändå Pixars fantastiska Insidan ut, vars danska regissör låter ett barns grundkänslor – ilska, rädsla, sorg, glädje och avsmak – bli egna karaktärer.
Sämst: The Cobbler och Pixels
• Adam Sandler spelar ett förvuxet barn som inte finner sin plats i vuxenvärlden, men å andra sidan skulle vi alla behöva en dos av hans naiva godhet och barnsliga förmågor i dessa båda kalkoner – samt de flesta av hans filmer.
Mad Max: Fury Road
(Australien)
Regi: George Miller
• Den postapokalyptiske vägkrigaren är tillbaka, denna gång med kvinnorna i framsätet. Miller kör över publiken med originell mytologi, absurd humor och en tsunami av blod, eld och damm.
45 år
(Storbritannien)
Regi: Andrew Haigh
En händelse från det förflutna uppdagas när ett par ska till att fira sin 45-åriga bröllopsdag. Välspelad, återhållsam och gripande skildring av intimitetens gränser.
Havets sång
(Irland)
Regi: Tomm Moore
• Melankolisk familjefilm om ett Irland som förlorat kontakten med sina folksagor och naturväsen. De handmålade animationerna är bländande vackra.
