– Jag har ingen aning, men att han var en av de första är säkert. Joe George Sylvan föddes 1899 och blev tidigt känd för sin boxning i Sverige. Han var en sökare som hade många strängar på sin lyra. Mycket om hans liv har jag fått återberättat av hans dotter Ramona Sylvan som bor i Vårberg i Stockholm och har varit en stor tillgång i arbetet med filmen.

Hur var arbetsvillkoren för en svart skådespelare i en i övrigt totalt vit svensk filmbransch på 30- och 40-talet?

– Inte så enkla. Oftast var George Sylvan bara en statist. Att hans svarta kropp sågs som rekvisita är tydligt i ”Pippi Långstrump” (1949). I min re­search har jag sett otaliga filmscener där svarta skådespelare knappt pratade. Även om de var svenska som Joe George Sylvan så fick de inga repliker. Det gör ju att man förstärkte idén om att det inte fanns svarta svenskar, fast det gjorde det.

Vad har förvånat dig mest under arbetet med kortfilmen? 

– Det har förstärkt min idé att svarta kroppar har alltid funnits i svensk kulturhistoria. I mina tidigare arbeten har jag fokuserat på konsthistorien, men nu när jag gräver i svensk filmhistoria så hittar jag ännu fler berättelser. Jag fyller i luckorna. I min kortfilm spelas Joe George Sylvan av John Alexander Eriksson som är next big thing i svensk film. Jag brukar säga att han är Sveriges svar på Denzel Washington och jag är Spike Lee, haha.