Christoffer Hjalmarsson, som kommer från en välbärgad medelklassmiljö och aldrig har saknat något av livets nödtorft, skulle kunna anklagas för att ”lajva” hemlöshet. Det var han medveten om när projektet inleddes.

Därför var han noga med att fokus aldrig skulle ligga på hans egna upplevelser under 36-dagarsexperimentet utan på de verkligt hemlösa och deras livsberättelser.

– Det var viktigt för mig, att jag själv blev till en bisats i det här arbetet. Jag berättar om de här människorna genom det dagliga fotarbetet och genom att bygga relationer med dem på riktigt, säger Christoffer Hjalmarsson.

Gripande scener

I serien får vi bland annat följa med då han sover sin första natt ute, under en motorvägsbro, i fyra minusgrader. I en annan gripande scen gör Christoffer Hjalmarsson det förälskade paret Bim och Daniel sällskap in på en skitig, offentlig toalett. Paret injicerar där heroin i sina trasiga vener och fnittrar när de förklarar för honom vad han ska ta sig till, om de ”mot förmodan” skulle råka överdosera.

Christoffer Hjalmarsson tror aldrig att han hade kommit så pass nära om han gjort ett ”vanligt” reportage.

– Den klassiska vägen in bygger ju på att vi åker ut till en plats för att göra intervjuer. Sedan åker vi därifrån. Nyckeln till att jag kom så väldigt nära tror jag låg i att jag aldrig åkte hem. Att jag var med i den här våndan: ”Det är 14 minusgrader ute, vart ska vi ta vägen och sova inatt”.     

”Vilka människor sover på gatan?”

En avgörande fråga som formuleras i inledningen av serien är: ”Vilka är de här människorna, som sover i en trappuppgång eller kommer skramlandes med en burk, för att få ihop några slantar till härbärge för natten?”.

– Svaret är att det kan vara vem som helst. Jag har mött så otroligt mycket olika människor. Det kan vara en narkoman eller en person som lider av psykisk ohälsa. Men det kan också vara någon som gått igenom en uppslitande skilsmässa och hamnat i en djup kris, eller en fattig pensionär, säger Christoffer Hjalmarsson.   

Serien ”36 dagar på gatan” blottar socialt utanförskap, ekonomisk utsatthet och ren och skär misär, från samhällets absoluta botten. Men den rymmer också varm kärlek och omhändertagande vänskap.

– Den kärlek och ömhet som Bim och Daniel visar varandra, den är så himla fin att se. De är helt fantastiska människor och vi hade många gånger väldigt roligt tillsammans, trots allt det mörka, säger Christoffer Hjalmarsson.   

Svårare än han trott

Redan efter tre dagar som hemlös kons­taterar han att situationen är ”svårare än han någonsin kunnat föreställa sig”. I efterhand säger Christoffer Hjalmarsson att bristen på sömn var det absolut värsta.    

– Det jävligaste var definitivt att man aldrig får tillräckligt med sömn.

I genomsnitt sov han två till tre timmar per natt. Då det var som värst sov han inte ordentligt på sex nätter i följd.   

– När du är trött kan du ju åka hem och stänga om dig, för att sedan lägga dig på soffan och koppla av. Men det kan inte de hemlösa. De måste ständigt jaga pengar och vara i rörelse för att överleva. Det var verkligen brutalt, det var ren tortyr, säger Christoffer Hjalmarsson, som hoppas att tv-serien ska bli en ögonöppnare för dem som ser den.

– Det här är en socialt utsatt grupp som är väldigt bortglömd. Vi ser dem utanför vår trappuppgång varje dag, men vi ser dem ändå inte, trots att vem som helst av oss skulle kunna hamna där om allt
skiter sig.