En Fitzekdeckare är som kiosklitteratur på uppåttjack. Det är spänning uppvriden till elva, korta kapitel som tenderar att sluta med andan i halsen. Misär och ondska väntar alltid runt nästa krön. Man kan förvänta sig psykologiska thrillers med tydlig hook. Ännu mer framstående är ett bottenlöst mörker. Letar man politisk färg är den svårdefinierad.
I ett inledande skede av karriären fanns vissa metainslag i Sebastian Fitzeks verk. I ”Terapi” kastar han in en schizofren författare vars litterära karaktärer kommer till liv. I ”Psykbrytaren” (2008) förekommer själva boken inuti i boken. Det är först senare författaren hittade sin nisch: långsökt sensationalism utan en uns av självcensur.
Långsöktheten dras till sin spets i ”Plats 7A” (2017). Den paniskt flygrädda psykologen Mats Krüger har emigrerat till Buenos Aires. Men när dottern Nele ska föda behöver han flyga hem till Berlin. Ombord får huvudpersonen ett samtal: han ska övertala en flygvärdinna, tillika en tidigare patient, att krascha planet innan Berlin. Annars skär kidnapparna halsen av hans dotter. Det är bara ett av bokens många spår. Boken innefattar bland annat också nämnda konstinstallation, ledd av en vilsen, militant vegan. Politiskt medvetna blir nyttiga idioter när Fitzek är i farten.
Effekten av det tillspetsade tonläget och de många sidospåren blir att jag skrattar till varje gång ett nytt spår kickar in. Just när långsökthetens kulmen nåtts tar nästa osannolika sväng vid.
I ”Passagerare 23” (2014) tacklade Fitzek kryssningsindustrin. I hans värld en flytande dystopi där laglöshet råder i och med de internationella vatten fartyget färdas på. Boken utspelar sig på Sultan of the Seas, ett välrenommerad lyxfartyg där polisen Martin Schwartzs fru och son försvann för fem år sen. Tillsammans med en kufisk tant, som spenderar hela sin pension på att leka privatdetektiv, ska Schwartz försöka få reda på vad som faktiskt hände hans familj.
Sebastian Fitzeks verklighetsanspråk var att det statistiskt sett, vid bokens släpp, försvann 23 personer per år från världens kryssnigsfartyg. Därefter lät han sin nihilistiska sensationalism ta vid. Samtiden är ett urspårat tåg som frontalkrockar med ett kärnkraftsverk.
Lyxkryssaren Sultan of the seas härbärgerar bland annat en nutida Mengele som stympar folk på ett hemligt våningsplan. På annat håll pågår en veckolång tortyrsession. Svårsmält äckel överlappar i hisnande fart. Kryssningsledningen i sin tur bryr sig bara om att sopa bevisen under mattan. Här kan man ana viss kritik mot storföretag som prioriterar profit för allt annat. Men det är marginell kritik. Det verkar viktigare att vältra sig i vilka tortyrmetoder som används.
Varför är Sebastian Fitzek så populär? Hans i mångt och mycket opolitiska nihilism har stått stadigt i kurs i mer än femton år. Konjukturer har vänt, samtidsvindar blåst åt olika håll. Han är fortsatt bästsäljare. Böckerna är förvisso en verklighetsflykt. Men att rymma in i mörkret borde bli gammalt efter ett tag. I stället tror jag att hans beständighet ligger i det goda nöjet att lyssna på en rejält tilltagen skröna. Där du kan känna att historieberättaren tar i från tårna med omätbar kraft i varenda bisats.
Det är tidlöst att skratta åt ens nihilists osannolikt kolsvarta tankefoster.
