Men vad vore alternativet?
En gång fanns ett sådant, före andra världskriget, genom arbetaridrotten.
Med framväxten av den socialistiska arbetarrörelsen i Europa i slutet av 1800-talet bildades också idrottsföreningar av och för arbetare, ofta i öppen i konkurrens med det borgerliga samhällets militärt präglade och nationalistiska gymnastik- och idrottsorganisationer. I kölvattnet av första världskriget grundades 1920 den Socialistiska Arbetarsportinternationalen SASI i schweiziska Lucern, som paraply för tusentals arbetaridrottsklubbar i Europa och Nordamerika.
En första arbetarolympiad hölls sommaren 1925 i Frankfurt am Main under parollen ”Aldrig mer krig”! Av över hundratusen deltagare utgjordes kanske tre tusen av regelrätta idrottsutövare från tolv länder som tävlade i idrottsgrenar som gymnastik, simning och fotboll plus boxning, brottning och cykel.
Grenarna var inte självklara. I många länders arbetarrörelser sågs tävlingsidrott som något borgerligt, i synnerhet om det rörde sig om individuella ”rekordidrotter” där ”sportakrobater” nådde stjärnstatus. Från den svenska socialistiska ungdomsrörelsen kunde kritiken av den borgerliga idrotten hagla i samband med Solskensolympiaden 1912. I synnerhet boxning kunde länge från många håll betraktas som barbariskt, trots dess popularitet.
Det var kollektiva former där utövarna kämpade tillsammans som skulle prioriteras, typ dragkamp, massimning och gruppgymnastik. Den första arbetarolympiaden öppnades därför logiskt av en jättekör på över tusen deltagare. Minst sextiotusen olympier uppförde tillsammans scenerier på temat den internationella arbetarklassens kamp. Nära en halv miljon åskådare följde spelen som vanns av den finska truppen. Ett världsrekord sattes i den kvinnliga stafettens fyra gånger hundra meter och tyskarna tog hem fotbollsfinalen.
De följande arbetarolympiaderna i Wien 1931 och arbetarvinterspelen samma år i Österrike var båda större än olympiaderna i Los Angeles och Lake Placid året efter.
Vid den mäktiga tredje arbetarolympiaden i Antwerpen 1937 sammanstrålade Lucern-internationalens utövare med Sportintern, den kommunistiska världsidrottsrörelsen som hållit sina egna olympiader under benämningen Spartakiader. Den sista i Barcelona 1936 stoppades av Francos uppror, då många av idrottarna istället fick kasta sig in i det antifascistiska motståndet.
Antwerpens jättesamling med hundratusentals utövare och åskådare blev en antifascistisk replik till Hitlers Berlinolympiad året innan, som trots arbetarrörelsens bojkotter mobiliserade den borgerliga världen bakom en propagandistisk nazitriumf.
Men 1937 var världen på väg mot det nya kriget. Den polsk-judiska sportorganisationen Morgnshtern förbjöds av polska myndigheter att delta. Till sist hade Morgnshtern accepterat boxning som ”försvarssport” och gick året före kriget samman med den judiska försvarsmilisen Tsukunft Shturem mot den växande antisemitism som varslade om kriget.
Kriget krossade de alternativa idrottsrörelserna och deras folkliga olympiader. Är det dags att återuppväcka dem?
