Häcklad och hånad i 40 år – mardrömslika inspelningen av kultfilmen ”The Shining”

I år är det hela fyra decennier sedan Stanley Kubricks skräckfilm ”The shining” för första gången lamslog biopubliken. Få filmer har åldrats lika väl som Kubricks filmatisering från 1980 av Stephen Kings roman med samma namn, där en aspirerande författare och nykter alkoholist tas över av mörka krafter på det ensliga bergshotell han är anställd att ta hand om, samtidigt som hans telepatiskt begåvade son hemsöks av skräckinjagande tvillingar och blodiga varsel. Med hjälp av den vid tidpunkten nyutvecklade steadicam-kameratekniken, skådespelarnamn som Jack Nicholson och Shelley Duvall och en minutiöst planerad scenografi lyckades Kubrick åstadkomma inte bara en av tidernas bästa skräckfilmer, utan också ge upphov till konspirationsteorier som att ”The Shining” skulle innehålla dolda ledtrådar till regissörens fejkande av månlandningen eller egentligen handla om Förintelsen, vilket skildrats i dokumentären ”Room 237”, och för några år sedan även i en kritikerrosad opera.

Att filmens slut skiljer sig från bokens och att Kubricks utlämnade delar som otäcka brandslangar och blodtörstiga häckdjur får ses som petitesser i det adaptiva sammanhanget, liksom att Stephen King själv fullkomligt förkastade Kubricks filmatisering och senare producerade en egen och relativt medioker tv-serie baserat på sin bok. Att den alltid lika expressive Nicholson, som några år tidigare personifierat amerikansk mentalvård i Miloš Formans ”Gökboet”, kom att göra en av sitt livs mest skräckinjagande karaktärer i rollen som Jack Torrance var föga förvånande. Desto mindre energi har dock ägnats åt hans hustru Wendy Torrance, spelad av Duvall, och hennes roll som sammanbiten sammanhållare av en familj där en av parterna balanserar på missbrukets tunna egg.

Varför hamnar då ett porträtt av en psykiskt misshandlad kvinna på en lista som ”De 25 mest irriterande filmkaraktärerna någonsin”, och hur kom Duvalls gestaltning att nomineras till en Golden Raspberry Award för sämsta kvinnliga skådespelare? Få som sett ”The shining” kan förtränga trappscenen i slutet, där en rödgråten Wendy Torrance förtvivlat försöker värja sig med ett basebollträ mot sin demoniske man när han steg för steg tvingar henne uppför en hög trappa, och vars intensitetsfaktor blir ännu högre med vetskapen om att Kubrick lät ta om scenen hela 127 gånger. Klaustrofobifaktorn tjongar snabbt upp till hundra när Jack med en yxa hugger sig in i det trånga badrum där Wendy barrikaderat sig och där ingen väg ut finns utöver det minimala fönster hon just tvingat ut sonen Danny ur.