Gruvarbetarna vann mer än strejken

Den 16 augusti 1869 gick nästan fyra hundra gruvarbetare i strejk mot Persbergsbolaget utanför Filipstad i östra Värmland. Bolaget ville avskaffa årsanställningarna och den fria sjukvården. Militär tillkallades från Karlstad men efter att landshövdingen ingripit slutade det hela med en kompromiss. 

– När jag forskat i de olika arkiven, i bolagsprotokoll och domböcker, är arbetarna ofta bara siffror i kolumner, säger Linnea Garli. Det är inga namn, förutom kanske när de är skuldsatta. Bolagsarkivet är flera hyllmeter medan arbetarna inte har många millimeter i till exempel Värmlandsarkiv. Och ändå är det de som har brutit all järnmalm som på sin tid gjorde Persberg till ett industriellt centrum.

Mer än strejken

Utställningen handlar inte bara om strejken, den dokumenterar också den verksamhet som bedrevs i gruvorna från 1600-talet och fram tills att de lades ner på 1980-talet.

– Några människor har blivit väldigt rika på gruvdriften, patroner, bergsmän och disponenter. Men det var inte de som dog nere i gruvorna av sprängoljeexplosioner, genom att falla från hala stegar eller fick stenblock över sig. Det är viktigt att man lyfter fram de personer som faktiskt utfört arbetet, säger Linnea Garli,.

Just olyckorna och deras följder var ett viktigt motiv till strejken.

– De hade ju fri sjukvård eftersom det var så mycket skador. Det var sjukdomar som lunginflammation, men också krosskador, folk som blev amputerade och fall.

Högt pris för framgång

Även om strejken delvis blev framgångsrik, anställningstiden utsträcktes till sex månader, fick arbetarna betala ett högt pris.

– Ett par dagar efter att strejken kallade man upp nio arbetare som misstänktes vara upphovsmän till strejken. De avskedades då de ”icke fullgjort det arbete honom ålegat samt icke av bolagets styrelse låtit sig godorätta”, som det hette. Deras familjer skulle vräkas från sina hem och fick 14 dagar på sig att flytta. Sedan var det ytterligare 16 arbetare som inte fick förnyade kontrakt, konstaterar Jan Kruse.

Både Linnea Garli och Jan Kruse framhåller att utställningen har något viktigt att säga idag när strejkrätten ifrågasätts:

– Men de vann något annat också, påpekar Linnea Garli, något som inte är lika lätt att mäta. De blev vana att prata ihop sig. Bara några år senare fick de upp lönerna tre gånger. Då var bolaget rädda för vad de skulle ställa till med igen. Även om man kanske inte går ut ur en strejk med storslagen seger tror jag ändå att de vann gemenskap. Det blir som en övning, en erfarenhet.