I sjukhusrummet på hematologen har författaren bara huserat sedan i januari, men redan lyckas inreda ett slags kontor: Ett litet bord med dator och papper så att han kan fortsätta att jobba medan vårdpersonalen tar prover. Slangarna sticker in under en typ av sjukhuspyjamas, som Göran Greider beskriver som ett mycket trevligt plagg. ”Ett steg bortom mjukisbyxorna faktiskt”.
Under omständigheterna verkar han vara vid ett förundransvärt gott mod.

På avdelningen för blodsjukdomar råder strikt isolering under pandemin. Inte ens den närmaste familjen får hälsa på. Men när författaren tillåts vara utomhus stapplar han genast runt i gruset utanför sjukhuset och skriver sedan en dikt:

”Hittar en liten blå blomma i något städsegrönt.

Den ser späd och oerhört stark ut.

Faller på knä och får fram kameran.

Inför livet knäfaller man.”

Det går inte att uttrycka det på något annat sätt: Göran Greider är en tacksam själ.

Inte ens läkarna visste

När vi senast sågs var det september 2020 för en intervju i Göran Greiders Dala-Floda. Medan författaren kärleksfullt visade runt bland begonior och rosenskäror på den brokiga tomten berättade han om lunginflammationen som varat sedan i mars. Han var pigg men hostade och såg påtagligt avmagrad ut under flanellskjortan. Håret flög ännu runt huvudet.

Då visste inte ens läkarna.

– Hela hösten åkte jag in och ut på sjukhus. Jag kände mig som Skandinaviens mest undersökte man. Det var helt sanslöst! konstaterar Göran Greider.

Först trodde läkarna att det var cancer, sedan inte. Därpå upptäcktes att författaren hade sarkoidos, vilket innebär att ett eller flera organ i kroppen inflammeras på grund av en rubbning i immunförsvaret. Dessutom hade författaren vatten i lungorna. Och blodsockervärdena började åka upp i oroande nivåer.

Vid nyår kom till sist läkarnas besked: Malignt lymfom - en aggressiv form av blodcancer. En diagnos som upptäcktes ”tre veckor före döden”.

– Paradoxalt nog var det en slags befrielse att få ett besked av något slag. Men det är ändå så att det är en fråga om liv och död, säger Göran Greider.

Fick komplikationer

Cellgiftsbehandlingen sattes in direkt. Fram till juli ska Göran Greider nu få totalt sex kurer, eller ”dropp utav helvete”, som han själv uttrycker det.

– Gud vad dropp jag haft. Jag känner mig som en stalaktit! skrattar han.

Men riktigt allt går inte att skoja om. När han i dagarna ligger inlagd för sin tredje kur hoppas författaren intensivt att den ska bli lättare än den förra. Att han ska slippa fler blodproppar eller att köras i ilfart till operation.

–  Den senaste kuren blev lite för mycket... De var tvungna att skära upp bölder och allt möjligt, och jag transporterade mig mitt i natten till kirurgen och ett starkt upplyst operationsrum. Det var inget svårt ingrepp, men jag blev slutkörd, säger han men vill snabbt avdramatisera:

– Vissa dagar har varit jättejobbiga, men sedan hämtar jag mig.

Vilka fler biverkningar har du fått av cellgifterna?

– Jag blir klen, svajig och får svårt att röra mig. Det går upp och ner. Jag har hopp om att det ska bli bättre till den fjärde eller femte behandlingen, men då åker jag väl på något nytt igen...

Han fortsätter:

– Förra veckan hade jag lite ångest, för alla vita blodkroppar och alla blodplättar var borta i min kropp, och då räcker et med någon liten bakterie så kan jag åka dit ordentligt. Och covid-19 måste jag verkligen hålla mig borta ifrån.

"Livet rann ur mig"

När författaren får komma hem till lägenheten i Årsta mellan sjukhusvistelserna möts han av en efterlängtad vardag med frun Berit, hunden Stina och katten Lisbet.

– Då blir jag så otroligt glad. Och om jag går ut på gatan och ser någon komma gående så blir jag glad bara över att det existerar, säger Göran Greider.

Ibland har hemmavistelserna dessvärre avbrutits i förtid. Som när Göran Greider för några veckor sedan fick en massiv magblödning och fördes med ambulans fram och tillbaka till sjukhuset.

– Då var jag helt lost, det kändes verkligen som att livet rann ur mig. Det var en mycket hemsk känsla.

Mitt i allvaret avbryts vårt samtal av en frustrerad röst i bakgrunden.

– Det är ju asjobbigt, men du måste försöka med kortet igen, svarar Göran Greider lugnande.

Den irriterade rösten visar sig tillhöra Berit som kämpar med att köpa en ny dammsugare på Elgigantens webbshop.

– Vilket krångel vi har med den där jävla dammsugaren. Det verkar vara oöverstigligt, säger Göran Greider.

Just de tvära kasten verkar vara livlinan. Trots behandlingarna jobbar Göran Greider också vidare med sina journalistiska texter, bland annat för Dagens ETC. Han håller föreläsningar digitalt och skriver poetiska uppdateringar om sin dagsform i sociala medier som så småningom ska bli del av en bok.

– Jag är ändå väldigt glad att jag håller igång mitt skrivande. För vad skulle jag göra annars? Det har blivit som en livsform sedan jag var 15. Jag tycker alla borde skriva, för det är den billigaste och bästa formen av terapi som finns. Det är enormt välgörande, som meditation nästan, säger Göran Greider och lägger till:

– Det är ju tusentals människor varje år som drabbas av cancer, så jag tror också att det finns en poäng med att skriva och visa att det går, och att få bort katastrofstämpeln. Behandlingarna är bra nuförtiden.

Testamente i diktform

Mest verkar författaren oroa sig över att hunden Stina ska glömma honom när han är inlagd. Och över att den älskade trädgården i Dala-Floda kanske kommer att vara totalt igenväxt när han äntligen får komma dit igen. Under behandlingen tvingas han helt hålla sig undan från plantering, eftersom bakterier i jorden kan ta sig in i sår och göra honom sjukare.

– Jag får inte ens ha en krukväxt i sovrummet. Det är väldigt deprimerande faktiskt, säger han och låter påtagligt ledsen.

Du fick cancerbeskedet för tre månader sedan. Hur har tankarna gått när det känts som mörkast?

– Då känns det... det vore så hemskt om jag skulle ryckas bort från min hustru och min dotter. De tankarna har jag haft och då fick jag ångest. Jag skulle ändå lämna ett hål efter mig. En människas död är många andra människor sorg, alla fattar det, men när man väl känner det så är det dyster historia.

Hur ser prognosen ut just nu?

– Jag vet inte vad läkarna har för siffror, men det borde kunna gå bra. Det finns såklart en risk. Råkar man ut för någon hemsk infektion så kan det gå illa, och det går inte att veta i förhand. Men jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Även om det tar tid.

Under behandlingen har du skrivit ett testamente i diktform. Vad står där?

– ”Skymningslek med testamente”, eller något sådant. Det står att jag tänker på mitt liv. Och hur jag vill begravas. Det låter inte klokt, men det är terapeutiskt att leka med de tankarna tror jag. En rimmad dikt. Det står också att det inte är nu jag ska dö.

Göran Greider om...

… hematologen, hans avdelning på sjukhuset:

– Nu är det helt öde här i korridorerna. Men i vanliga fall brukade patienterna ha tävlingar om vem som kan ta sig fram snabbast i korridoren utan att droppställningen började pipa.

… hur frun Berit hanterat hans sjukdom:

– Det är tråkigt att vi har varit skilda åt mycket. Eftersom det är pandemi får ingen besöka mig på sjukhuset. Men hon har jobbat i vården så hon har koll på alla mediciner när jag är hemma. Det är är en miljon tabletter varenda dag och sprutor jag ska ta två gånger om dagen, ett helt jobb att bara hålla reda på allt.

… oron kring hunden Stina:

– Jag var lite orolig när jag kom hem senast, för läkarna säger att jag inte får plocka upp hundbajs. Och när jag var borta lite längre på sjukhuset var jag orolig för att vår kontakt skulle dö ut på något sätt. Jag tyckte att hon tittade konstigt på mig för att jag inte hade något hår, och så luktar jag säkert annorlunda. Hon får inte slicka mig i ansiktet nu.

… tiden efter behandlingen:

– Jag hoppas att kunna landa i Dala-Floda i sommar och så gott det går kunna reda upp i trädgården. Jag får se det som ett experiment. Kanske ta med en machete?

Ord från läsarna

”Du är ju den som ger mig hopp om mänskligheten. I all din enkla framtoning, rakryggade styrka men även ödmjukhet.” – Jeanette.

”Vi som inte känner dig personligen är ändå nära fast vi är långt ifrån” – Anette.

– Ja, det är vackert... Det värmer verkligen att höra, kommenterar Göran Greider.