Glaciär – lyckat drama med dialogen i fokus

”Glaciär”, som har biopremiär samtidigt som den släpps på Viaplay, är den första filmen från produktionsbolaget Bad Flamingo Studios, som startades av författaren Camilla Läckberg och bröderna Alexander och Baker Karim. Alla tre är involverade direkt i den här filmen, som manusförfattare, skådespelare respektive regissör. Och det är en lyckad första film – det känns som en högbudget-produktion från Dramaten, där dialogen och skådespeleriet står i centrum. Rollfigurerna Anna och Erik må vara enkelt tecknade, men de har tillräckligt mycket skelett för att Lena Endre och Alexander Karim ska kunna leverera en trovärdig tolkning av hur deras karaktärer upplever filmens dystopi.

Den avskalade formen, med två skådespelare i centrum, påminner mig mycket om ”The Sunset Limited” (2011), som baseras på Cormac McCarthys pjäs med samma namn. I den samtalar Samuel L Jacksons och Tommy Lee Jones rollfigurer med varandra om en speciell händelse i den enes lägenhet. De har båda starka åsikter om vad och varför, och tittaren är oförmögen att släppa blicken då dessa legender bär hela historien i sin dialog. I ”Glaciär” ser vi, i stället för Tommy Lee Jones cyniska professor, Lena Endre spela en läkare som förlorat allt hopp samtidigt som hon inväntar det oåtkomliga. På Samuel L Jacksons plats som den som försöker hjälpa professorn att finna ljuset, vill Alexander Karims pastor Erik sprida Guds ord så gott det går i en värld utan fysisk närvaro.

Även sättet den är filmad påminner om teater – fokus ligger mer på skådespeleriet än på scenerierna. Känslan förstärks eftersom regissören Baker Karim använder sig främst av bakgrundsljud eller klassisk musik.

Med ett covid-19-vaccin godkänt och på väg ut till medborgarna må vi ha ett ljus i tunneln. Ändå är det lätt att se hur jag själv skulle bete mig i Annas och Eriks situation. Deras beroende av walkie-talkien kan enkelt jämföras med användandet av sociala medier, som har varit en livlina för många under det gångna året.

”Glaciär” är en välgjord film om det sociala umgängets centrala roll i vårt mentala välmående. I och med det så är det också en film jag inte kan rekommendera till alla, eftersom det finns risk att den kommer för nära inpå för dem som haft det svårast gällande den sociala aspekten under pandemin.