År 1972 skickade Nasa ut en rymdsond med information om livet på jorden. En man och en kvinna avbildades, han med könsorgan, hon utan. Vulvan kunde väcka anstöt, resonerade rymdorganisationen, och strecket som först fanns på kvinnans kön suddades ut.

Liv Strömquist återberättar historien i nya serieboken Kunskapens frukt (Galago), med lika delar humor och torra fakta. Hon låter rymdvarelserna se den ursprungliga bilden, den där kvinnan har en vulva, och de blir givetvis förskräckta.

– Nä fy fan, det här svarar vi inte på!

– Verkligen INTE!

– Om de frågar någon gång kan vi bara säga att det inte kom fram.

– Bra idé!

Klitoris större än du anar

För Liv Strömquist är det bortsuddade strecket ingen småsak, utan ett av otaliga exempel på hur kvinnans kön tillintetgjorts. På ett förmiddagsstilla kafé i hennes eget kvarter Möllevången i Malmö kallar hon det drivkraften bakom arbetet hon gör.

– Humorn är absolut inte det primära för mig. Det är inte så att jag vill göra en rolig bok som man ska skratta åt. Det är ämnet som är viktigt, säger hon.

Är du alltså mer folkbildare än humorist?

– För mig är det framför allt ett feministiskt projekt. Att sprida kunskap om sådant som jag själv förundras över. Som att klitoris är mycket större än många tror och att den kvinnliga orgasmen en gång i tiden sågs som en del av fortplantningen, säger hon.

Nya boken är förstås vansinnigt rolig. I alla fall. Den pedagogiska, nästan mästrande tonen och alla bisarra fenomen, som stelnat till normaliteter. Hennes förmåga att skruva tillvaron ett varv och framställa den precis så galen som den ibland kan vara.

Här finns tio-i-topp-listan över män som haft ett för stort intresse av det kvinnliga könsorganet. Gänget som reste till Rom för att öppna Drottning Kristinas grav och undersöka könet på det 400 år gamla liket och männen som vigt sina liv åt att hindra kvinnlig onani. En del så ivrigt att de opererat bort klitoris helt och hållet.

”Vulvan syns och kan avbildas”

I våra dagar är det blygdläpparna som allt oftare möter skalpellen. I boken citeras plastikkirurgen som berättar om kvinnorna som vill ”snygga till sig” genom intimkirurgi. ”Skönt att bli av med mina blygdläppar” säger en av patienterna.

Boken ger givetvis ett helt artilleri av förklaringar till den underliga trenden, en del tagna ur skolböcker så nya att de sannolikt fortfarande används. Det visar sig att kvinnans kön alltjämt framställs som ett hål, utan varken blygdläppar eller klitoris.

– Ofta används också ordet vagina, det anses neutralt men jag ser det som ännu ett tecken på att det råder allmän förvirring. Jag tycker att vulva är ett bättre ord för att det syftar på de yttre könsdelarna och visar att kvinnors könsorgan är något som faktiskt syns och kan avbildas, säger hon och ser koncentrerad ut, bara de ögonformade örhängen som sitter fastklämda i hennes öronsnibbar flackar med blicken.

Hennes egen favorit i Kunskapens frukt är historierna om den vurm för vulvan som än gång i tiden fanns. Grekiska myter där kvinnor blottar könet för att inge styrka och mod liksom medeltida traditioner att avbilda kvinnor med jättevulvor i kyrkor och tempel.

– Jag tycker att det är jätteintressant att vulvan haft en annan betydelse i andra tider. Att man till och med tillbett kvinnor med jättevulvor. Jag menar, varför lär man inte ut sådant på sexualundervisningen?

”Allt var pinsamt och hemskt”

Liv Strömquist minns mycket väl vad hon tyckte om sexualundervisningen när hon själv gick i skolan. Hon kände sig både invaderad och kränkt, men förstod inte då varför hon kände som hon gjorde. Nu inser hon att olusten kom av hur könet beskrevs, helt utan kontext och historia. Istället för att diskutera tabun och söka lösningar befästes den skam som hon och andra tjejer upplevde.

– Jag tyckte att allt var pinsamt och hemskt när jag var i tonåren, särskilt det som rörde kroppen. Delvis tror jag att det kroppsliga blivit som en kulturellt upplogad fåra där det är lätt att placera sin skam, men jag minns också hur jag verkligen inte ville bli en biologisk kvinna. Jag ville inte få mens och jag ville inte få bröst, antagligen för allt som förknippades med det kvinnliga könet var klibbigt, jobbigt och hade låg status, säger hon.

Att vara tjej innebar även andra begräsningar, berättar hon. I hemmet i byn Ravlunda på Österlen i Skåne skämtade hon och syskonen vilt. I familjen var det viktigt att vara rolig och tillsammans plöjde de alla humorserier som gick att se. I skolan däremot fanns ingen plats för humor.

– Jag var inte en rolig person i skolan, för mig var det inte förenligt med att vara tjej. Om man skulle vara rolig var det i så fall på bekostad av allt annat. Då skulle jag behövt vara androgyn, säger hon.

När började du teckna?

– Jag gjorde serier redan som liten, när jag var fem, sex år, men jag blev aldrig någon serienörd. Det var alltid ett av tio intressen och mest blev det roliga bilder i dagboken. Det var först när jag var 22 år som jag tog upp serietecknandet igen.

När insåg du att det var något du ville jobba med?

– Efter att mitt första seriealbum hade kommit ut. Jag läste ju statsvetenskap och drömde om att få forska. Nu har jag insett att det är det här jag håller på med, men det är mer än slump än något som jag haft som mål. Jag kan förvånas över att jag alltid fått så mycket uppmärksamhet för det jag gjort. Det finns många som gör bra saker och håller hög konstnärlig kvalité som aldrig får den uppmärksamheten.

Vad tror du själv att din framgång beror på?

– Jag tror att jag har en ganska bra känsla för vad som väcker intresse. Det är många som frågat mig hur jag kunde veta att det här med mens skulle bli så stort, men jag tror bara att det handlar om att jag väljer det som intresserar mig själv och att det är ganska breda ämnen.

Hur upplever du framgången?

– Jag har en stark identifikation med att vara en underdog. Det är från aktivistmiljön och gräsrotsrörelsen som jag kommer och det sker en förändring i självbilden när man inser att man har en väldigt priviligierad position. Det är härligt att vara yngst och mest progressiv, men den bollen har jag behövt passa vidare och det är faktiskt lite vemodigt.

Många förknippar numer Liv Strömquist med mens. Hennes sommarprat 2013, som enbart avhandlade det blodiga ämnet, blev ett av de mest omtalade. Hon ler åt minnet av alla positiva reaktioner, från både kvinnor och män. Den manliga brevbäraren som ringde upp och aldrig ville sluta prata och mannen på 87 år som skrev brev.

– Nästan alla har en relation till mens, om inte annat via en syster, mamma eller fru. Den 87-årige mannen hade mycket att säga, eftersom mens är tabu gav det honom positiva minnen av intimitet. Det fanns en glädje över att ha fått dela det med någon, säger hon och ler brett.

Programmet skapade också ringar på ett vatten som allt fler getts sig ut på sedan dess. I början av året kom serieantologin ”Kvinnor ritar bara serier om mens” som samlar mens-berättelser från ett trettiotal kvinnliga serietecknare. Titeln är lånad ur en av historierna som Liv Strömquist återgav i sommar­programmet. Den om den manliga serietecknaren som på en fest fnös åt Liv och sa att han hatade serier av kvinnor.

Liv Strömquist kunde bara konstatera att mannen som sa att ”kvinnor bara ritar serier om mens” tyvärr hade fel och nu är hon en av dem som ändrat på den saken. Mens har givetvis fått ett helt eget kapitel i Kunskapens frukt. Hon tar fasta på företagens reklam som alltid utlovar fräscha, trygga och säkra mensskydd som får plats i fickan och kan gömmas i handen. Men vad är det man behöver känna sig säker på när man har mens? undrar hon. Vad är det för hot som man behöver tryggas ifrån? Strömquist illustrerar med en kvinna vars mensblod fläckar ner tyget på en soffa. ”En förlamande känsla av skam har drabbat mig. Jag stirrar åt andra hållet” tänker kvinnan. Samma kvinna är sedan rödvinsfull och skvätter Foot of Africa på någons soffa. ”En förlamande känsla av skam har INTE drabbat mig” tänker kvinnan och ”Amen torka upp för fan”, är den krassa kommentaren.

Har du slutat smussla med mensskydd sedan du började skriva om det här?

– Nej, egentligen inte och jag vet inte om lösningen är att varje enskild kvinna slutar smussla och börjar rada upp sina mensskydd på skrivborden på jobbet. För mig kan själva vetskapen om att smusslandet har sina förklaringar göra att det kan kännas annorlunda. Man behöver inte absorberas av skamkänslan och tänka att det handlar om mig och min mens.

Toppen på ett isberg

Men hur var det då med klitoris? Hur stor är den egentligen? I de samtida men ack så mossiga skolböckerna som citeras i Kunskapens frukt sägs den vara cirka en centimeter, vilket inte är sant om vi ska tro Liv Strömquist. Hon visar forskning från Australien som säger att den klitoris som vi kan se bara är toppen på ett isberg som i självverket är upp till tio centimeter stort och omsluter hela könsorganet från insidan.

– Tänk att det finns ett helt eget, stort organ som bara är till för sexuell njutning och att det inte uppmärksammas kan ju bara tolkas på annat sätt. Det kvinnliga könsorganet anses ointressant som självständigt organ och fokus läggs på den del som kan kopplas till det penetrerande, heterosexuella sexet.