År 2010 invigdes nya Kvillebäcken med pompa och ståt. Anneli Hulthén satte ett symboliskt spadtag och undrade lite skämtsamt hur djupt hon skulle gräva för ”man vet aldrig vad man kan hitta här”. I sitt tal vid samma invigning hade hon berättat om en färd i polisbil genom det forna industriområdet som befolkats med små butiker och föreningar, tillsammans med dåvarande ordförande för fastighetsnämnden, Owe Nilsson.
– Det går inte att ha en sådan central del av Göteborg som ser ut som precis det folk kallar det för – Gazaremsan, sade Hulthén då.
Snabba möten
Turen genom området ledde till att ägandeformer började kollas upp och kommunen satte sig snabbt i möte med de privata aktörerna NCC och Wallenstam för att se över vad som kunde göras.
– Invigningen blev startpunkten för oss. Vi började undra i vems intresse den här omvandlingen har bedrivits, hur processen har gått till och vilka som egentligen har fattat besluten, säger Catharina Thörn.
Duon började granska det relativt nystartade, kommunala bolaget Älvstranden utveckling AB som höll i hela processen.
– Det visade sig vara jättesvårt. Det tog sex, sju månaders heltidsarbete att få ut de olika handlingar vi ville ha, trots att de ska vara offentliga. Vissa saker fick vi inte ut alls, säger Katarina Despotovic.
– Det var tydligt att de aldrig någonsin hade trott att de skulle kunna bli granskade eller insåg att det är deras skyldighet att lämna ut offentliga handlingar, säger Catharina Thörn.
”Ingen naturlig dynamik”
De informella beslutsvägarna, den minst sagt hårdhänta hanteringen av de som redan verkade i området och sättet det skedde på, i en allians mellan den socialdemokratiska kommunledningen och privata byggherrar, radas upp i boken av Thörn och Despotovic.
– Gentrifiering är en väldigt brutal process. Jag stöter ofta på människor som tror att det är någon slags naturlig dynamik som bara sker. Men så är det inte. Det krävs stor planering och krafttag. Det här området var redan attraktivt och en samlingsplats för de människorna som hade verksamheter där. Men i stället ville man göra det attraktivt för en annan, ekonomiskt mer resursstark, samhällsgrupp, säger Catharina Thörn.
Exemplen på enskilda verksamheter som på ena eller andra sättet har fått flytta på sig är många. Småbutiker, verkstäder, charkuteri och föreningar har fått ge vika när marken skulle jämnas och de själva skulle bort. Turkiska föreningen var en av många som hade tillfälligt bygglov och först blev lovade att förändringarna bara skulle förbättra för dem. Lite senare dök Älvstranden utveckling upp och ville köpa marken.
– Då trodde de först att de hade ett bra läge att få ett rimligt pris. Men när de senare fick höra av kommunen att de skulle få indraget bygglov om de inte sålde så insåg de att de inte hade en sportslig chans, säger Katarina Despotovic.
Skadligt för hela staden
Enligt Thörn och Despotovic är sådan aggressivt påtvingad utveckling som har skett i Kvillebäcken skadlig för hela staden.
– En del av det vi försöker peka på är kommunens inkonsekventa politik. Ena stunden säger de att de vill motverka segregationen. I nästa tar de i med full kraft för att gentrifiera område efter område vilket gör att de som inte har råd att vara kvar fortsätter att förskjutas utåt, säger Catharina Thörn.
– En kvinna vi intervjuade frågade mig: ”vart vill de att vi ska ta vägen?”. Alla de här människorna är väldigt medvetna om att de blir utkörda och inte är önskvärda, fortsätter Katarina Despotovic.
På onsdag, den 27:e, hålls ett seminarium på Göteborgs stadsmuseum med ”Den urbana fronten” som grund. Då återfinns förutom Catharina Thörn och Katarina Despotovic även stadsarkitekt Björn Siesjö och ger sin syn på stadsomvandlingen i Kvillebäcken.
