Den starka belysningen i rummet är inte särskilt behaglig, men Hilton verkar bekväm. Som ung drömde han om att bli skådespelare, vilket kan anas i hans animerade och entusiastiska kroppsspråk. Han provsitter varenda millimeter av fåtöljen under vår pratstund.

Intresset för skådespeleriet återkommer i Hiltons nya bok Monster i garderoben – en bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates. Där försöker han förstå sig på Anthony ”Tony” Perkins, känd från bland annat Hitchcocks Psycho. Han gjorde karriär i ett Hollywood där han tvingades dölja sin homosexualitet. Genom en analys av Hitchcocks Psycho försöker Hilton identifiera de mytologiska variablerna i manlig homosexualitet, men även skapa en slags historia över den amerikanska synen på detsamma.

När jag frågade en av mina bästa vänner vad jag skulle fråga dig sa han bara ”Är han singel?”. Är du en bögikon?

–Det tror jag verkligen inte! Tvärt om.

I boken skriver du om hur bögar får lära sig att ”pleasa” för att inte störa någon. Har den egna erfarenheten av det gjort dig konflikträdd?

– Nej, inte som skribent. Kanske som privatperson. Däremot är jag väldigt noga med vilka strider jag tar i jobbet. Jag har inget behov att kasta mig in i vilken fråga som helst.

– Kulturvärlden är ju väldigt speciell. Lite som en hajbassäng. Många av dem man befinner sig i konflikt med på sidorna är människor som man har en civiliserad relation till utanför.

Önskar du att du var mer bråkig?

– Jag var rätt aggressiv när jag började skriva för kultursidor i början av 00-talet. Jag var rätt gapig. Någonstans lämnar man det. Man tröttnar lite grann på sin egen röst. Det tyckte jag var kul i min nya bok. Att jag hittade en annan röst.

Som att lägga pussel

Monster i garderoben har skrivits i olika sjok, men arbetet började redan för sju år sedan. Slutförandet har varit som att lägga pussel, där de olika delarna ska flätas ihop, berättar Johan Hilton. Han tycker själv att ämnet är smalt, men att boken trots det har fått stor uppmärksamhet.

– Möjligtvis finns det en längtan efter att tillämpa konst på det här sättet, som ett prisma för att berätta andra grejer.

Din bok är ganska djup och allvarlig. Min erfarenhet är att man behöver gå in i sitt eget lilla rum för att skriva sådana grejer. Samtidigt jobbar du heltid hela dagarna. Hur går det till?

– Jag hade nog inte förstått hur stor del skrivandet var av mig när jag började på Atlas. Jag längtade så mycket efter att skriva. Jag har skrivit på helger och eftermiddagar. Jag har inga barn, så jag hade tid.

Du är ganska aktiv i sociala medier. Inkräktar det på ditt kreativa arbete?

– Jag har en hatkärlek mot sociala medier, men mest tycker jag det är roligt. Jag är nog rätt bra på att stänga av när jag jobbar. Det är mer läckor. Det är inget jag förhåller mig strategiskt till.

Samtidigt uppfattar jag att du är ganska insyltad i ”parnassen”. Att du umgås mycket med folk i kulturvärlden.

– Det gör jag inte. Jo, på sociala medier. Men inte privat. Där umgås jag med väldigt få människor.

– I samma ögonblick som jag börjar skriva för att pleasa någon större samfällighet gör jag intrång på mina tankar.

”Soulmate-känsla”

För 1,5 år sedan gifte sig Johan Hilton med Johan, också kulturjournalist. De har varit ihop i fem år. Mötet med maken beskriver han som livsomvälvande.

– Det var den första personen som jag verkligen kände att jag kunde kommunicera med. Det har funnits rätt få issues i vår relation. Jag fick en soulmate-känsla redan första dejten.

Vad säger du om den ”nya” normen där många homosexuella par väljer att leva i kärnfamilj?

– Det är en del av att kampen har kommit så långt. Det har alltid funnits en ström inom de normbrytande rörelserna som har drömt om att få leva så.

– Jag hyser ingen rädsla för att vår ”särart” ska försvinna, bara för att vi kan gifta oss och skaffa barn. Visst, det blir lite mindre punk i en rörelse som kan leva ett svennigt liv. Men det är en del av utvecklingen.

Amerikanska journalisten Dan Savage har en teori om att straigtha har blivit mer som bögar. Nu åker straighta till storstäder och ligger runt i 20-årsåldern, något som bögar gjorde ”först”.

– Jo, så tror jag också att det är. Kärnfamiljsamhället håller ju på att luckras upp på flera håll. Sedan finns det ju en motrörelse, med omkring 19 procent av befolkningen som vill gå åt ett annat håll.

Efterlyser utrymme för kritik

För ett par år sedan skrev Johan Hilton en uppmärksammad debattext i DN Kultur, där han ifrågasatte den sektlika tonen i den normkritiska rörelsen. Många blev arga, men han är stolt än idag för att han skrev texten trots att han ”var ute på djupt vatten och det blev en jävla debatt”.

–Det var ganska roligt. Jag var så trygg i att jag skrev något djupt uppriktigt.

Han upplever att texten är viktigare idag än någonsin. Det som tidigare var ett prövande sätt att förhålla sig till dogmer och normer upplever han har blivit ett sätt man ”ska” leva efter, utan att det finns utrymme för kritik.

–Jag tror att det är helt dödfött att bedriva kamp på en nivå där det inte finns utrymme att trampa snett och döma de mindre upplysta så hårt. Det uppstår ett religiöst drag som jag har fruktansvärt svårt för. Det blir sektmässigt och inkvisitoriskt.

– Det blir ett hot mot rörelsen i längden, när man sorterar bort det breda anslaget för att baxa in människor i tankemönster. Det är utopistiskt och orealistiskt.

Tror du att SD har gynnats av den här hårda tonen?

– Nej det tror jag inte. Det här är en angelägenhet för en intellektuell miljö, främst i storstäder. Snarare tror jag det finns andra faktorer som spelar roll för hur SD växer. Som fundamental ekonomisk otrygghet.

Vad tror du om framtiden?

– Det är otroligt viktigt för hbtq-rörelsen att hålla rent mot högerpopulismen. Att inte släppa in dem när de försöker kapa våra frågor – inte minst nu med Pride i Järva. Där lever vi farligt.

– Precis som bland andra grupper finns det folk som är rassar. Som tror att jihad är här imorgon. Det är väldigt allvarligt, för hela samhället.

Vad ska man göra då?

– Ge dem aldrig så mycket som ett lillfinger. Alltid framhäva att det är omöjligt att fira Pride och låna ut sig till främlingsfientliga krafter. Hela Pride-konceptet bygger på internationalism och solidaritet. Men det kan bli farligt, det tror jag verkligen.