Gåpåig Harry förlegad som romantiskt ideal

Insiktsfull romantik, välberäknad blockbuster eller förlegat åttiotalsdravel – i år fyller hur som helst Nora Ephrons stilbildande komedi ”När Harry mötte Sally” hela tre decennier. Med scener som den där Sally fejkar en orgasm inför mållösa lunchgäster på Lower East Side-institutionen Katz Deli, och nyårsscenen där Harry maratonspringer genom halva Manhattan för att hinna bedyra sin kärlek inför Sally innan tolvslaget, satte manusförfattaren Ephron och regissören Rob Reiner för gott pricken över i vad gäller den romantiska komedins ABC i sin berättelse om två New York-bors tröstlösa försök att bara vara vänner.

Men även om filmen för alltid etsat sig in i vårt kollektiva filmmedvetande, är frågan om den åldrats lika väl som sin ikonstatus. Är Harrys uppvaktning av Sally, inklusive ändlösa monologer om livets beskaffenhet, gullig eller egentligen bara stalkerliknande? New Yorker-skribenten Blythe Robertson pekar i en krönika i nöjesmagasinet Vulture på hur Sally ständigt åsidosätts av Harry som filmen igenom tar för sig på bekostnad av hennes eget utrymme. Harry marginaliserar i början av filmen Sallys drömjobb som journalist till att hon vill ”skriva om saker som händer andra”, och när Sally mot slutet av filmen inte vill ha kontakt med Harry bombarderar han hennes telefonsvarare med en strid ström mer eller mindre ursäktande meddelanden.