BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En riktig järnväg
Upsala-Lenna Jernväg må vara liten, men den är en riktig järnväg och underkastad samma regler som SJ och andra stora bolag som kör trafik på räls. En stor skillnad är dock att de som arbetar här gör det ideellt, förklarar Anders Ljung som är chef för Lennakattens trafikavdelning. Det gäller alla från biljettförsäljaren till lokföraren.
– Vi har lika mycket betalt allihop, det vill säga noll, som han leende uttrycker det.
Själv är han behörig som förare, befälhavare och tågklarerare, samt ritar tidtabeller. Under våren och sommaren är det mycket att göra för honom och många andra i Museiföreningen Stockholm-Roslagens järnvägar, som är det fullständiga namnet på föreningen som driver järnvägen och kör tågen. Det är en fantastisk mängd engagemang och passion som gör det möjligt att driva Lennakatten. De flesta passagerare ser lokföraren och möter någon konduktör, men anar kanske inte vilken energi som läggs ner av resten av de över 200 aktiva föreningsmedlemmarna bakom kulisserna.
Undervisning för biljettförsäljare
På en särskild rälsbusstur innan säsången drar igång håller Ruth McKie undervisning för biljettförsäljare och konduktörer om hur olika avgifter och rabatter ska tillämpas. Hon pekar på ett av exemplen på ett blad med uppkopierade övningsbiljetter och förklarar varför summan som en av deltagarna har räknat ut är alltför hög. Genomgången tas på stort allvar, men det är samtidigt en väldigt avslappnad och sällskaplig stämning i rälsbussen.
Älskar tåg
Ruth McKie har älskat tåg sedan barndomen i Liverpool, och sedan 1995 har hon varit medlem i museiföreningen, och beskriver sig själv som ”den eviga konduktören”. Men annars är hennes viktigaste uppgift att ta hand om beställningstrafiken. Det går att abbonera en egen vagn i ett ordinarie tåg, eller också ett eget tåg utanför de ordinarie turerna.
– Det är kul att vara med och föreslå olika lösningar och få det att klaffa, säger Ruth McKie.
Hon riktigt myser när hon beskriver vilka utflykter hon får vara med och göra möjliga. Redan i mitten av maj hade hon fått in 30 beställningar. Det är både bröllopsfester, föreningar, företag och födelsedagsfiranden. En skola brukar göra en tur med elever till Marielund, där de får en förevisning av loket och ångmaskinen som en del av undervisningen.
En av de roliga utflykterna innan säsongen börjar är turen som körs vid 5 på morgonen efter studentnationernas vårbal, med passagerare i frack och långklänning. De som åker med har förstås inte sovit alls den natten, men det blir inte mycket mer vila för lokmästaren som måste stiga upp redan vid klockan 1, berättar Ruth McKie.
En hel uppsättning med ånglok
Lennakatten är inte bara ett enda tåg. Det finns en hel uppsättning med ånglok och diesellok, och vagnar av olika ålder. För att lappa ihop schemat mellan ångloksturerna körs också rälsbussar. Men det är ingen tvekan om att det är ångloken som är den stora attraktionen. En pysande, rykande och frustande ångmaskin är något så fysiskt imponerande i sig själv, nästan som ett levande väsen och så olik den mesta teknik vi möter till vardags. Men ett ånglok kräver en del arbete. Det kan inte bara startas och köras iväg direkt som en bil. Det stora ångloket tar elva timmar att elda på innan det går att köra.
När loken inte körs står de i lokstallet i Faringe, där också reparationer och underhåll görs. I verkstaden tillbringar en del medlemmar oerhört mycket tid. En av dem är Christoffer Hörnhagen. Det är värt mödan, tycker han, för glädjen som det ger − både i form av resenärernas glada ansikten och för den personliga tillfredsställelsen av att ha åstadkommit saker.
– Efter att ha lagt ner flera hundra timmar under en vinter blir man lite rörd över att se att det fungerar, säger han.
Färdigutbildad konduktör
Christoffer Hörnhagen började åka med Lennakatten tillsammans med sin pappa när han var tre år gammal. Nu tillbringar han ungefär varannan helg i verkstaden under vinterhalvåret. Han är färdigutbildad konduktör nu i sommar, och att bli eldare är nästa mål.
Det är noga med utbildningen. Särskilt för alla tjänster som innebär säkerhetsansvar − där är det obligatoriskt med repetitionskurser varje år, och strikt 18-årsgräns. Det finns även yngre medlemmar som vill engagera sig, men det gäller att hålla reda på reglerna. Kring 13-årsåldern går det att få börja som souvenirförsäljare, och vid 15 kan den som vill få bli tågbiträde och hjälpa till med att lasta cyklar och barnvagnar. De flesta andra uppgifter är reserverade för dem som har uppnått myndighetsåldern.
Ebba Kristin Fogelström har just börjat som konduktör, vilket betyder att hon har nått den första nivån av säkerhetsutbildning. Hon är, som relativt ny medlem, väldigt imponerad av föreningen.
– De gör det här för att de tycker att det är roligt, och det blir bra bara av det. Men det är inte bara engagerade människor, de är kompetenta också.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Olika personer har ramlat in i föreningen på olika sätt, men det är ofta genom kontakter. Det finns en familj av aktiva medlemmar där en tjej av fjärde generationen nu har börjat få följa med sin morfar i tåget. Själv började Ebba Kristin Fogelström engagera sig i Lennakatten genom en kurskamrat på universitetet som nu är på god väg att bli föreningens första kvinnliga lokförare. Ebba Kristin Fogelström siktar också på att få tjänstgöra i förarhytten så småningom, till att börja med som eldare. I höst tänker hon börja jobba i verkstaden med renovering och liknande.
Bommar, spårspärr och växlar
I Almunge förevisar Anders Ljung hur bommar, spårspärr och växlar fungerar, och vad det gäller att tänka på här. Han skämtar lite om att se upp för ”Almunge hellmoppers”, ungdomar som har ställt till bus någon gång.
Under en hektisk period i maj har han hållit många repetitionskursdagar, och nu är det en grupp blivande tågmästare och lokförare som ska sätta sig in i de olika system som finns längs Lennakattens turer.
– Men det här med växlingen är någonting som tågklareraren tar hand om.
Tågklareraren är den som ansvarar för driften, och ser till att bara ett tåg i taget befinner sig på varje del av järnvägen. Anders Ljung beskriver stolt de olika avdelningarna i föreningen, där människor med vitt skilda åldrar och bakgrunder investerar tid och energi. De sysslar med så mycket mer än bara tåg, det är alla möjliga aspekter av teknik- och industrihistoria som berör järnvägen, och inte allt är synligt utåt.
Föreningen har till exempel en egen telelinje, som även har fått ta över den gamla finska Fröken Tid (som motsvarar Fröken Ur och går att ringa upp för att höra vad klockan är). Allt genom arbete av engagerade entusiaster.
Verksamheten har växt, gradvis men stadigt, sedan 1974 då Museiföreningen Stockholm-Roslagens järnvägar körde de första turerna här. Det finns ett stort intresse från allmänheten, och under 2015 köptes 35 000 enkelbiljetter. När E4 byggdes om var kommunen, som äger själva spåren, mån om att den smalspåriga järnvägen fortfarande skulle gå ända fram till staden och såg till att den nya lilla järnvägsbron byggdes över motorvägen.
Ett par hundra ideellt aktiva personer, och järnväg från 1800-talet. Allt detta ligger bakom möjligheten att stiga på museitåget vid Centralstationen, och ge sig ut på sommarutflykt i den uppländska grönskan bakom ett tuffande lok.
