Visst, boken har varit en besvikelse, men det är något mer som spelar in. Om ämnet eller författaren varit en annan kanske omdömet hade blivit försiktigare, mer nyanserat. Kanske är författaren internationell, och kommer ändå inte läsa recensionen, eller så är hen redan hyllad och man tycker sig ana en kollektiv bluff. Eventuellt är man redan småirriterad på den i ens egna ögon alldeles för uppburne författaren, och riskerar alltså att gå in i läsningen med uppdraget att få sin tes bekräftad. Vilket såklart är ett yrkesfel, men att undvika det kan vara lättare sagt än gjort.
Litteraturkritiken har så gott som alltid varit föremål för debatt. En debatt som lika ofta kritiseras för att vara för intern – hur skulle det vara att göra plats för recensioner istället för att prata om tonen i dem? År 2021 handlade diskussionen om huruvida kritiken var för snäll eller elak. De ”elakas” försvarare hade sina främsta förespråkare bland yngre kritiker som Mikaela Blomqvist och Lyra Ekström Lindbäck, vilka båda ingår i podcasten Gästabudet. När de nu ska utdela sitt nyinstiftade pris ”Årets sågning” finns det fog för att säga att de omsätter sitt snack i praktiken.
Sågningen ska lyftas upp. En rejäl nedsabling kan bidra till ett lika fruktbart samtal om litteratur som en välvillig tolkning, menar de.
Och så kan det mycket väl vara. Själv har jag ofta upplevt en förnedrande tomhet efter mina sågningar. Man ser fram emot att skriva dem på samma sätt som att låta tänderna sjunka in i en stor, gräddig semla. Efteråt har jag suttit där och undrat om jag sagt särskilt mycket alls, förutom att ha försökt vara rolig på någon annans bekostnad. De mest omtalade sågningarna är förmodligen den sorten som blir omtalade just för sin elakhet, inte att de bidrar till att lyfta ett samtal om boken eller litteratur i allmänhet. Ett flertal recensioner av Linda Skugge är paradexempel.
Lyra Ekström Lindbeck blev själv föremål för kritik efter sin recension av Sara Martinssons ”Kvinnor utan barn”. ”Ett lapptäcke av anekdotisk, konspirationsteoretisk bevisföring” och att det knappast är ”subversivt eller upproriskt att prioritera att spela mobilspel i sängen framför att skaffa barn”, löd delar av omdömet. Recensionen tolkades både som att den låg närmare ett debattinlägg och att Ekström Lindbeck prioriterade att framföra sin egen åsikt om barnlöshet framför att gå verket till mötes. Själv vänder hon sig mot att recensionen har benämnts som antifeministisk.
– Ska man alltså bortse från bristande argumentation och stringens när kvinnor skriver om kvinnosaker? Martinssons case för att barnfria automatiskt skulle göra uppror mot en kapitalistisk, patriarkal och rasbiologisk nativitetsnorm var för svagt.
– Men det var aldrig min avsikt att racka ner på de som väljer att leva ett liv utan barn, jag har full respekt för att man kan vilja det. Jag håller dock fast vid att jag inte tycker att det är subversivt att ”prioritera att ligga i sängen och spela mobilspel” (som Martinsson säger i en intervju att hon gör). Att kräva att man ska hylla allt som ger sig ut för att vara feministiskt är ett effektivt sätt att dränera feminismen på intelligens.
Författarna tycker om dem, förlagen tycker om dem och litteraturfestivaler och liknande arrangörer tycker om dem.
Att sågningar kan vara ett sätt för skribenten att framhäva sig själv, snarare än boken, vänder hon sig också emot.
– Jag har svårt att förstå varför kritikerns ego skulle vara ett större problem i fråga om sågningar. Man har ju mer karriärfördelar att vinna på att skriva hyllningar. Kritiker som strösslar med ord som ”mästerverk” och ”storslaget” när de tyckt att något varit ganska bra möts av större välvilja. Författarna tycker om dem, förlagen tycker om dem och litteraturfestivaler och liknande arrangörer tycker om dem. Det är för läsarnas skull som jag försöker skriva vad jag verkligen tycker, inte min egen. Förklara gärna för mig varför litteraturpubliken skulle ha något intresse av att man skriver upp en usel bok. Naturligtvis försöker jag alltid formulera mig skarpt, intresseväckande och roligt. Det är en kvällstidningstext trots allt, inte en avhandling i konstnärlig forskning.
En annan röst som gjort sig hörd i debatter om kritiken är Erik Lindman Mata, författare, recensent och lärare i just kritik. Mata sticker ut just genom sin ovilja att välja sida. Snarare vill han bort från de polariserande bilderna ”snällt” och ”elakt” och kritikens stumma ”ja” eller ”nej”. Han ser kritik som ett möte mellan läsaren, kritikern och verket. Och ställer sig hellre frågan: Vad kan kritiken göra?
– Priset som Gästabudet vill ge ut är välkommet; allt som kan få oss att diskutera kritikens roll ser jag, generellt sett, positivt på. Men jag har två invändningar mot resonemangen bakom priset. För det första är inte alla skillnader motsatser, och alla motsatser är inte ömsesidigt konstitutiva. Sågningar och hyllningar är inte två logiska motsatser, omöjliga att tänka eller förstå utan varandra. Att någonting står i kontrast till någonting annat – att trädet är större än blomman – innebär inte att det ena inte kan finnas utan det andra.
Det betyder inte att det ena är meningslöst om man inte kan bryta det mot det andra, menar Erik Lindman Mata. Och han tycker det finns någonting oreflekterat i förståelsen av sågningens effekt. Något rörande.
– Tanken att sågningen skulle verka avslöjande – kejsarens kläder och så vidare – vilar på idén om att övertalning är just det: avslöjande. Det räcker med att säga det, så är det gjort. Men all verklig övertalning sker i ögonvrån.
Det som Gästabudet och den ”elaka sidan” främst vill påtala tycks vara en sorts snedvridning i uppfattningen om vilka kritiken är till för.
En alltför skonsam litteraturkritik förmedlar bilden att den är till för författarna. En redan kämpande yrkesgrupp som ska vara glada om någon alls vill skriva om deras böcker. Och nog kan det ligga något i att många inte vill sparka på den som, om hen inte redan ligger, åtminstone sitter hukad i en billig fåtölj i en tvåa utanför Farsta.
Men det är knappast lustmorden som dominerar Gästabudets nomineringar. Påfallande ofta är recensionerna ganska sakliga. Några av dem kan knappt kallas sågningar, åtminstone inte utifrån hur ordet brukar tolkas. Det hårdaste Inga-Lina Lindqvist har att säga om Agnes Lidbecks ”All min kärlek” är att romanen slutar gräva, ”kastar spaden och går iväg”.
Ulf Olsson anser att Annika Norlins ”Stacken” blir för lik en myrstack i sin egen rätt: ”en som någon bökat omkring i”. Det som främst påminner om en frejdig sågning som får de skadeglada att gnugga händer är Andrés Stoopendaals läsning av Gunnar Ardelius ”Ingenmansland”: ”Säkert sådant man lär sig rabbla på en intimitetskurs”, menar Stoopendaal och visar upp vad som många nog anser vara sågningens främsta kvalitet – den är rolig.
En nominering jag har problem med är Anders Mortensens sågning av Jesper Högströms bok om Gunnar Ekelöf.
Det slutar ofta i ett besserwissrande – precis som det gjorde när just Jesper Högström, som gillar fotboll, fick recensera min roman om fotboll
Mortensen är lektor i litteraturvetenskap och har själv skrivit böcker om Ekelöf – självklart kommer han att invända, själva utlägget bäddar för det. Resultatet blir en kukmätning mellan två akademiker, och frågan är om det ”syresätter” litteraturen, som Ekström Lindbeck menar (DN 1/29).
Men det är också typiskt för hur tänket går på en redaktion när man ställer frågan om vem som ska recensera. Jag vet det eftersom jag själv suttit på otaliga redaktionsmöten och letat kritiker. Det är naturligt att valet faller på någon man tycker är bekant med ämnet. Men det slutar ofta i ett besserwissrande – precis som det gjorde när just Jesper Högström, som gillar fotboll, fick recensera min roman om fotboll. Jag kanske inte kan kallas neutral i den frågan, men sådant påverkar.
En liknande motreaktion gick att se när Nicholas Ringskog Ferrada-Noli släppte en bok som riktade in sig på opera för nybörjare, och möttes av förakt från experter.
Det perfekta läget att såga kan också uppstå i en kombination av skribent och ämne. I tidskriften ”Författaren” berättar Gunnar Ardelius om den värsta smällen han råkat ut för. Hånen för hans text om att träna inför Vasaloppet som en besatt, medan familjen blev lidande, var skoningslösa. Narrativet var perfekt: En manlig författare, gift med en kvinnlig författare, beter sig som män gjort i alla tider. Och han har mage att kräva sympati för det, i en lång text i DN!
Säkert fanns fog för kritik, men var texten så dålig? Så omöjlig att förstå? Är det någon som på allvar tror att Ardelius är den uslaste typen av pappa?
Debatter om kritik är intressanta just eftersom de är subjektiva, ofta byggda på känsla. Såvida det inte gäller uträkningar om huruvida recensionerna blivit fler eller färre de senaste decennierna så är man hänvisad till teorier och uppskattningar. En sådan kan vara att det finns författare som mer eller mindre är oantastliga. Kanske är de precis så bra som alla säger, men ibland får man också känslan att det finns en beröringsskräck. Att det som skulle resultera i gnäll, om författarnamnet var ett annat, på sin höjd blir en randanmärkning.
Aris Fioretos är en sådan – uppburen, respekterad, intellektuell och nästan alltid hyllad. Hans senaste essäbok om Vladimir Nabokov är inget undantag, bortsett från i Expressen där mottagandet blev svalt. Kritikern Johan Klingborg, doktorand i litteraturvetenskap (och en vän till mig, ska väl tilläggas) kände dock inte särskilt mycket beröringsskräck inför texten.
– Däremot ett behov av att vara noggrann och ta boken och läsarna på allvar. Som relativt ny och oetablerad kritiker vet jag också att läsarna inte har något skäl att lita på mitt omdöme på förhand, medan de kanske beundrar den jag skriver om. Därför känns det extra viktigt att kritiken är väl underbyggd. I ren konsumentupplysningsanda vill jag att läsaren ska kunna besluta sig för om boken är värd att köpa, oavsett om de håller med mig eller inte.
Klingborg hade problem med Fioretos metod: att han lägger sig för nära Nabokovs egen blick på författarskapet, vilket gör att boken i teorin lika gärna hade kunnat skrivas för 45 år sedan (eller av Nabokov själv).
– Jag förstår om man tycker det är orättvist, ett exempel på ”varför skrev du inte den här boken istället”-kritik, men då vill jag i alla fall att läsaren ska ha en god uppfattning om vad det var för bok som faktiskt blev skriven så att hen kan skapa sig en egen bild av den.
Inte heller är han särskilt förvånad över att den i övrigt togs emot bra.
Den är kompetent skriven av en respekterad författare som kan ämnet bättre än de flesta, menar han. Samtidigt var det intressant att flera positiva recensionerna också påtalade liknande problem. Att den är för lång och stryker Nabokov för mycket medhårs.
– Min läsning avviker egentligen inte så mycket från de andra recensenternas, men det är en skillnad i betoning. Just det säger kanske något om dagskritiken som sådan, som på gott och ont är rätt binär: antingen är boken bra eller dålig, rolig eller tråkig, för lång eller för kort ... Det betyder inte att kritiken ska vara onyanserad, men läsaren har rätt att förvänta sig ett tydligt ställningstagande från recensentens sida, kanske särskilt om man skriver för en kvällstidning.
Både Klingborg och Ekström Lindbeck använder argumentet att de skriver för en kvällstidning. Med andra ord, det förväntas att man har ett schvung, skärpa i pennan. Ett vanligt förekommande försvar för sågningarnas egenvärde är att en recension ska kunna stå som text på egna ben. En läsare ska kunna underhållas eller finna ett värde i texten oavsett om hen är intresserad av boken eller ens hört talas om den. Ett i grunden sympatiskt förhållningssätt.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att de elakaste av sågningar har något självgott över sig – en kort kick för skribenten och den missunnsamma delen av publiken. I tidigare nämnda artikel i Författaren berättar en anonym källa om hur två brutala sågningar fick henne att avsluta karriären, hon har till och med svårt att formulera sms. Ska kritikern ta hänsyn till sådant?
Nej, svarar nog många. Det är såhär kontraktet ser ut, och vad skulle alternativet vara?
Jag är både kritiker och författare, en ganska vanlig kombination i det relativt lilla kulturlandet Sverige. Det gör mig välvilligt inställd till bägge yrkesgrupperna, samtidigt som det också drar in en i det intrikata nätet av lösa bekantskaper, revanscher och gentjänster. Såklart vill man göra sitt bästa för att hålla sådant ifrån sig, men det är förmodligen en lögn om jag påstod mig vara helt ren. Ibland är det läge att såga, som sagt. Det är få saker som är så lockande som att tala om för andra att man just genomlidit något riktigt uselt.
Som tur var skulle jag inte recensera Isabelle Ståhls senaste roman, ”Eden”. Tur just eftersom jag kokade av raseri inför den nästan samstämmiga hyllningskören. Hur kunde ingen se att detta var nästintill en kopia på debuten, bortsett från att denna gång åker Elise på en roadtrip i Tyskland med två outhärdliga kvasifilosofiska killar, smiskar varandra lite med skärp, och åker hem igen? Ingenting händer, ingenting förändras och ingenting sägs. Efter en snabb googling påmindes jag om att hon recenserat min egen debutroman. Men det var knappast den sågning jag befarat, snarare en ljummen axelryckning. Ibland är det de som gör allra mest ont.
