Förenklat om kvinnokampen

Läs också: Suffragetterna förändrade världen genom handling

Med sina spektakulära protester fick suffragetterna tidigt den brittiska pressen intresserad av kvinnofrågan. För att hålla medie­flåset uppe blev dåden allt mer uppseendeväckande, och bestod snart av bränder och bomber. Huruvida gruppen hjälpte eller stjälpte kampen kan diskuteras, men missnöjet var genuint och rättfärdigt.

Nu har rörelsens tidiga år filmats av Sarah Gavron, och under förarbetets gång insåg hon hur många arbetarkvinnor som drogs med i kampen. Tillsammans med manusförfattare Abi Morgan valde hon därför att fokusera på de namnlösa aktivister som lämnade fabriksgolven för gatorna.

Så grundaren Emmeline Pankhurst (Meryl Streep) skymtar förbi som kortast för att hålla ett (av något för många) inspirationstal, men i centrum står tvätteriarbetaren Maud Watts (en förträfflig Carey Mulligan), en kompositkaraktär som skapats utifrån brev och dagboksanteckningar. Utan några egentliga politiska åsikter vittnar hon om sina tuffa arbetsvillkor inför brittiska parlamentet, men medvetandegörs och radikaliseras gradvis i takt med personliga motgångar.

Suffragette visar hur män i samhällets alla sfärer samverkade i en enda manspiration: de stiftade lagar, rådde över fabriker, disciplinerade olydiga kvinnor som poliser och makar – och granskade detta maktutövande som journalister. I en listig scen låter kommissarie Steed (Brendan Gleeson) bli att arrestera revoltörerna: ”Låt makarna ta hand om dem.”

Att fokusera på arbetarkvinnor är genialiskt, då det understryker att det inte bara handlade om rösträtt, men poängen görs inte stark nog. Även arbetarmän saknade rösträtt, vilket gjorde frågan så viktig för den i filmen frånvarande arbetarrörelsen. Mycket sådan kontext saknas – även vad gäller kvinnans situation och sådant som rör den bredare kvinnorörelsen och eventuella konflikter inom den.

Filmen slutar med den ikoniska hästkapplöpningen 1913, där Emely Davison kastade sig framför en häst och dog som martyr, men de verkliga bilderna är betydligt mer gripande. Detta beror på filmens andra brist; i all research så har de glömt att göra Watts liv dramatiskt intressant. Tyvärr förblir karaktärerna berättartekniska verktyg, och problemen i hennes liv prydligt utplacerade hinder på en löparbana.

Suffragetterna var också mer problematiska än vad som framgår av filmen. Bara ett par år senare delade de exempelvis ut vita fjädrar för att förödmjuka män som inte ställde upp för fosterlandet i det ”stora kriget” – ett högt pris för att hamna i en bättre politisk situation nationellt. Historien är som så ofta mer komplicerad än vad brittiska biografiska mallfilmer vill ge sken av, men om man nu måste sälja popcorn så får det förstås gärna ske till en historia om arbetarkvinnor som kämpar för sin rätt.