Just nu orkar ingen riktigt tänka på flyktingkatastroferna som pågår och pågår runt om i världen, hela eländeskvoten är sprängfylld med virus. Men för bara några år sedan skrevs det mycket om de här barnen. Om barn som spärras in i fängelser vid amerikanska gränsen, som upphör att vara barn i den amerikanska statens ögon, som till och med förvägras sin mänsklighet om nu att vara människa är att tillhöra samma art och därför inneha ett okränkbart värde.

Nyheterna om de där barnen var nästan alltför smärtsamma för att ta in. När nu Valeria Luiselli skriver en hel roman med deras öden som bärande tema är det bitvis outhärdlig läsning. Men det är också sinnrikt konstruerad romankonst som använder sig av den litterära verktygslådans mest finkalibrerade verktyg för att närma sig ett ämne så laddat, så smärtsamt och så kodat som ett trauma som drabbar ”de andra” – aldrig oss. Aldrig ”vi” som i det privilegierade läsande, skrivande (ofta vita) västvärldsfolket.

Valeria Luiselli skriver om dem genom att samtidigt skriva om ett äktenskap som är på väg att falla samman, och genom att skriva om hur de två barn som fösts samman av två vuxnas kärlek nu ser sin hela värld hotas av sönderfall. Barn som är rädda för att gå vilse i en annan sorts öken än de som vandrar med blödande fötter från Mexiko och norrut, men som också är barn, kanske förlorade.

Bokens första berättare är en ung kvinna, en radiojournalist, som träffar sin man genom ett ljuddokumenterande projekt av utopiska proportioner. Alla ljud i hela New York ska arkiveras, hon och han ska samarbeta för att samla stadens alla språk. 

I nästa steg dras hon in i ett projekt som rör flyktingbarnen vid gränsen, de som interneras, deporteras, eller går vilse och dör i öknen. Medan han drar sig långt ut i sin kant och blir besatt av att fånga ekon av de ljud som försvann när Amerikas ursprungs­befolkningar decimerades till en spillra. 

Båda söker med sina mikrofoner ljud som kan ge de utraderade och bortsuddade en plats i den kollektiva berättelsen. Men samtidigt drar de isär den familj de skapat. En kollaps som når ett febrigt, mardrömslikt crescendo på den resa mot sydväst som de ger sig ut på för att finna sina respektive projekts epicentrum.

Det är en uppslukande och skakande läsning som samtidigt är finurligt flätad av metanivåer och intertextuella referenser. Valeria Luiselli har sprängt in både verkliga och fiktiva litterära verk, polaroidbilder, dokument. I en dans mellan närhet och distans, politisk realitet och poetisk förhöjning, rör sig berättelsen mellan de förlorade barnens brutala verklighet och det svårdechiffrerade samspelet människor emellan. Det handlar om kärlekens ogripbarhet och barns maktlöshet och så det vackra i att ändå försöka berätta. Efter bästa förmåga återge de röster som tystats.