Ja, jag vet, jag har stulit rubriken. Det var meteorologen och amatörhistorikern Anders Persson som 1979 gav ut boken med titeln ”Finlands sak var svår” på Ordfronts förlag. Och rörde till det för den tidens gamla kommunistiska partiveteraner. För dem hade Finlandskrigens år 1939–40 och 1941–44 tillhört ett heroiskt förflutet. Det var då den kommunistiska pressen belades med transportförbud, polisrazzior stormade kommunistiska partilokaler, partimedlemmar internerades i arbetsläger och fem människor, inklusive två barn, mördades vid brandattentatet mot tidningen Norrskensflamman i Luleå. Men stormen och repressionen mot de svenska kommunisterna lyckades inte krossa dem. De stod fast vid sin övertygelse, att Sovjet haft rätt i Finland.
Det var den 30 november 1939 Sovjetunionen inledde det angrepp mot Finland som kom att gå under benämningen Vinterkriget. För de flesta i Finland – och Sverige – handlade det om en hänsynslös stormakts militära övergrepp mot en liten neutral grannstat. Den finska försvarskampen i Karelens skogar där illa utrustade torparsoldater slog tillbaka övermaktens pansarkolonner, blev legendarisk.
Under slagordet ”Finlands sak är vår” mobiliserade den svenska samlingsregeringen till civil och militär hjälp i gigantisk skala. Den svenska staten var inte neutral utan ”icke stridande”, och bistod med hjälp motsvarande hela den finska nationalbudgeten. Både näringslivet och de stora folkrörelserna, som LO och kooperationen, bidrog med hundra miljoner när LO-anslutna avstod från dagslöner medan tusentals frivilliga kunde ansluta sig till den militära svenska frivilligkår som stred i de finska försvarslinjerna.
För kommunisterna stod saken annorlunda. ”Frihetens morgonrodnad lyser nu över de fattiga byarna i östra Finland. Snart kommer folkmakten att utsträcka sig över hela landet”, lovade kommunistiska Ny Dag när den så kallade Finlands Demokratiska Republik etablerades av sovjetiska trupper under ledning av exilkommunisten Kuusinen i den finska badorten Terijoki vid ryska gränsen. Den lilla marionettregeringen slöt omedelbart fred med Sovjetunionen vars ”röda armé” nu bara försvarade ”folkregeringen” mot general Mannerheims ”vita” slaktare från inbördeskriget mot de röda 1918. Den gången hade tiotusentals arbetare dödats genom ståndrätter eller i fångläger av Mannerheims vitgardister med stöd av tyska trupper. För kommunisterna var Vinterkriget bara en fortsättning på inbördeskriget. Men knappast för befolkningarna i Finland och Sverige – och de flesta arbetarorganisationer.
Rök ut kommunistpressen från arbetarlokaler, förbjud kommunister som fackligt förtroendevalda, rensa organisationerna från kommunister, ljöd maningarna i den breda svenska arbetarpressen. Både S- och LO-ungdomar, det lilla socialistiska partiet, anarkister och syndikalistungdomar mobiliserade för den militära frivilligkåren till Finland. Flera av dem hade stridit mot fascismen i Spanien, nu gällde det mot ”ryska imperialismen”. Genom fredsavtalet i mars 1940 erövrade Moskva mycket man offrat tvåhundratusen man för, men Finland som nation hade överlevt.
Fortsättningskriget ett drygt år senare när Finland deltog i Hitlers stormanlopp mot Sovjetunionen svärtade bragden. Då brast också arbetarsolidariteten. Några få arbetarfrivilliga som under Vinterkriget erfarit att frontmannablod var tjockare än politiskt vatten marscherade vidare med den tyska fascismen in i förnedring och nederlag. Men för de flesta befann sig nu antifascismen på den sovjetiska sidan. Och kommunisterna tyckte sig haft rätt hela tiden.
Tills Anders Perssons bok från vänsterperspektiv, torpederade myten mitt ibland dem. Finlands sak var inte bara vår, som vi påminns om idag med svenska Nato-ansökan. Den var också svår.
