McMillen Möter.

2021-04-30 11:20
  • Bild: David Johansson
  • ”Det finns inte en dag som jag inte rasar över något, eller gråter eller blir rörd eller träffar en ny person. Det är för det jag krigar. Att vara i livet”, säger Ewa Fröling. Bild: David Johansson
    ”Det finns inte en dag som jag inte rasar över något, eller gråter eller blir rörd eller träffar en ny person. Det är för det jag krigar. Att vara i livet”, säger Ewa Fröling.
Puffetikett
Dagens ETC

Ewa Fröling: ”Det är livsfarligt att vara känd i ett sånt här läge”

En hängde sig, en sköt sig och en fick stå som en fura mitt i vansinnet. Kristin McMillen samtalar med bokaktuella Ewa Fröling om släktens mörker, cancerhelvetet och vad Ingmar Bergman skrev på en lapp när hon kräktes i kulisserna till ”Fanny och Alexander”.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Fans skit. Jävla fans helvete. Fittjävels. Fans pitt. Helvetes gris. Jävlaaars. Förbannad jag blir!!!” står det i en passage i Ewa Frölings nyutkomna självbiografin ”Moder Liv”.

Citatet kommer från filmen ”Fanny och Alexander” och får även sammanfatta känslorna inför katastrofen. Den som gjorde skådepelarens kropp till en krigszon.

Ett satans driv har burit Ewa Fröling fram hela livet, så också igenom krisen. Dessutom är hon generös med svordomarna, både i text och där hon i illorange polotröja sitter på andra kortsidan av ett flera meter långt bord för att hålla avståndet under intervjun.

– Jag vill att du har ansiktsmask och sitter där borta, regisserar hon vänligt men bestämt medan hon tar av sig glasögonen och rättar till sin tjocka hårman.

”Håll käften och gör vad ni ska”

Det var rollen som hustrun Emelie i Ingmar Bergmans släktdrama ”Fanny & Alexander” som tog Ewa Fröling ut i världen. Filmen ledde till galamiddagar och röda mattor med de stora amerikanska filmstjärnorna, modellarbete för fotoikonen Richard Avedon och fortsatt jobb för Sveriges mest prestigefyllda teaterscener och regissörer. Men när Ewa Fröling ger ut självbiografiska boken ”Moder Liv” bärs den inte i huvudsak fram av hennes karriär, utan av en annan röd tråd: livmoderhalscancern som upptäcktes 2016. Eller som skådepelaren själv förstås skriver: ”Denna onödiga jävla cancer!!!”.

I boken berättar hon energiskt och stilsäkert med absolut gehör för absurda detaljer:

”Det är ett extremt kackel i den lilla operationssalen. Som en happy hour med snacks och vitt vin.

Suger åt mig någons handled. Håll käften och gör vad ni ska. Söv mig. Vaknar som ur en bakfylla och minns kacklet.”

Idag finns inga ärr kvar från det komplicerade robotingrepp som gjordes i en jättelik operationssal på akademiska sjukhuset i Uppsala. Fem ingångar i magen, personal i rymddräktsliknande mundering och en kirurg vid dator som gav direktiv för att ta bort hela livmodern, en så kallad radikal hysterektomi.

– Det är inte klokt! Man för in som en plastsäck och drar ut det kontaminerade, cancerdrabbade området. Tre dagar senare åker man hem och undrar vad fan som hände, berättar Ewa Fröling.

Där ärren blektes till vattenstämplar sitter traumat kvar som en inre reva. Och skådepelaren är fortfarande vansinnig på slarvet som hon menar gjorde att cancern kunde spridas. Rasande på den gynekolog som borde ha gjort sitt jobb. Vi ska återvända till denna ilska.

Men först till upptäckterna i farfaderns sjukjournal. En läsning som skakade om Ewa Frölings syn på både sina rötter och sig själv.

– Jag blir så rörd när jag pratar om det, säger hon. Där fick jag svar på allt. På varför jag blivit en överlevare.

Det Frölingska vansinnet

”En hängde sig en sköt sig en kvävdes av sin astma. En fick en propp i sin lunga. En bara dog. En körde rakt in i en bergvägg.” Så snabbspolar sig Ewa Fröling sig igenom den hisnande släkthistoria som är full med vad hon kallar det Frölingska vansinnet.

Värst var det med farfadern. Han som hämtades med tvångströja av landsfiskalen för att bo på det dåvarande mentalsjukhuset Ulleråker i tio år. Han som på dagen för utskrivningen kom hem, stoppade geväret i munnen och lämnade hustru och två barn.

– Min pappa var 3 år när farfar togs till sjukhuset och 13 när farfar dog. Vilken styrka han måste ha besuttit när kompisarna frågade ”Var fan är din farsa då...?” Och farmor, som i sin tur hade skurit ner sin egen pappa från kroken i taket som han hade hängt sig i, säger Ewa Fröling.

Hur präglades din pappa av din farfars självmord?

– Det pratade pappa aldrig om. Hans ess var att han alltid ställde den första frågan, ”Hur mår du?”, så att ingen kunde komma emellan och fråga honom, säger Ewa Fröling sorgset.

Hennes pappa var farfaderns diametrala motsats. ”Stabil som granit och rolig som en jävel. Snygg som ett helvete.” Dessutom hemlig. Vad han gjorde med sin smärta vet hon fortfarande inte.

– Det där är verkligen något jag har undrat över. Men jag ville också att han skulle få vara ifred. För han var ju en så fantastisk farsa, säger hon.

Journalerna blev tung läsning för skådespelaren, men ledde också till insikter. I släktens kvinnor tyckte hon sig hitta svar kring sig sitt eget inre virke. Särskilt i farmodern som stod som en fura när farfaderns psyke ödelade allt.

– Sånt ger präglingar, konstaterar skådespelaren.

För att hämta kraft i cancerkampen riktar hon sig i boken till släktens kvinnor:

”Älskade farmor. Älskade mormor. Älskade mamma som sitter på ett hem alltmer innesluten i sin demens. Kan ni inte komma hit med era sträva nävar och styrkor och göra oss sällskap ni som vet hur det känns i en katastrof.”

8 mm på tumördelen

Allt behövde gå snabbt när Ewa Fröling vintern 2016 fick beskedet att hon drabbats av livmoderhalscancer. ”Ska jag dö?”, frågade hon kirurgen i Uppsala. Svaret blev att det inte såg bra ut eftersom cancern hade upptäckts för sent och hunnit sprida sig. ”Bredd 8 mm djup 6 mm på tumördelen”, enligt journalen. Men det fanns hopp.

”MAMMOR DÖR INTE IFRÅN SINA BARN”, skriver du i versaler. Du har två döttrar, och två barnbarn. Snuddade du vid tankarna att försvinna från dem?

– Nej, jag är inte lagd åt det hållet. Jag såg ganska nyktert på situationen och kände aldrig att det var kört. Men det hände saker sen ... En strålad kropp är retad, även långt efteråt, säger Ewa Fröling och berättar om rosfebern och nervsmärtorna som fortfarande går som ilningar i huden. Det är efterdyningarna av strålningsbehandlingen och cytostatikan som kom efter operationen.

Du beskriver ofta cancertiden i termer av krig. ”Hela jag är som ett Vietnamkrig.” Hur mådde du psykiskt under behandlingen?

– Jag måste ju ha en mental beredskap som är någonting i hästväg, för jag tänkte: ”Det är bara att göra, Ewa! Gör vad de säger och sen är det bra. Du ska inte hålla på och strålas i resten av ditt liv.” Sedan blev jag naturligtvis överraskad över hur jävligt det var, säger hon.

Strålningsbehandlingen varade i en dryg månad. När skådepelaren på onsdagarna gick hem från behandlingen visste hon att ett helvete väntade när strålning och cytostatika började verka.

– Då hade jag tre dagar i nära nog koma framför mig. På söndag kväll vaknade jag till, men på måndagen skulle jag tillbaka och få mer behandling igen.

Vem tog hand om dig under perioden du bara låg i sängen?

– Inte så många. En kompis. Mina barn skjutsade mig ibland. Men jag kände att jag ville vara ensam i det där. Jag kunde ju inte stå för någonting, inga samtal, ingen underhållning, ingenting. Det var bara att ligga.

Men ibland måste du väl få ta emot, utan att bidra själv?

– Ja. Men det var sommar, jag hade öppet fönster ibland. Det var okej. Jag bara låg där.

”Livsfarligt att vara känd”

Hon överlevde. Men arg är Ewa Fröling ändå fortfarande.

Enligt henne ligger ansvaret på den tidigare gynekologen som bara scannade av hennes buk istället för att ta cellprover. Därför missades den cancer som angripit livmoderhalsen.

När en ny gynekolog upptäckte misstaget hade cancern redan hunnit sprida sig.

– Det är ett slarv som har gjort att jag drabbats av det här. Det är det som gör mig så förbannad, säger hon.

I efterhand skrev Ewa Fröling ett brev till den ansvarige gynekologen. Hon anmälde den privata kliniken till Inspektionen för vård och omsorg. Inget gav effekt.

– Jag tror faktiskt att det är livsfarligt att vara en känd person i ett sånt här läge. Det är så mycket snack: ”Tjena, vad fan har du i pipen? Du ser ju jävligt fräsch ut.” Ingenting handlar om respekt. Min ansvariga gynekolog bara ”Jamen det ser ju fint ut!” Och nu har han kvar sin jävla mottagning, säger Ewa Fröling.

Är du friskförklarad?

– Om vi säger såhär: det är inte ett oavslutat projekt. Jag går till min gynekolog i Uppsala en gång i halvåret. I livmoderhalsen kommer jag inte få cancer igen, men det kan komma någon annanstans. Titta på Sara Danius, först var det brösten, sedan spred det sig.

Hur känns det när du tänker på det?

– Ja, vad ska man tänka? Det går inte. Jag kommer från ångestbefriade dödsbäddar. Det kommer inte att vara någonting med det, man glider bara iväg ...

Bergman, en omtänksam man

Naturligtvis hade det varit ett kardinalfel att träffa Ewa Fröling utan att prata om Ingmar Bergman. Han som kallas demonregissören, men som hon snarare beskriver som genuint omtänksam. En ledare som gjorde att hon fick tillgång till sina konstnärliga ventiler – även om arbetet förstås var hårt. I sin bok nämner hon till exempel incidenten när hon magsjuk lade en ”paradspya” i kulissen till ”Fanny och Alexander” och tvingades hem. Efteråt fick hon en liten lapp från Bergman: ”Gå ej på diskotek ...”

– Gulligt, eller hur? Vi hade en jättebra relation. Respektfull. Bilden av den omtänksamma Bergman kommer inte fram så ofta.

– Nej, men det är vad vi framkallar hos varandra som ger färgen på relationen.

Jag får bilden av att du har ett energiskt och rätt otåligt temperament. Har ilskan i dig varit en tillgång i ditt yrke?

– I yrket tycker jag att det ska finnas moral, gränser och ömsesidig respekt. Jag har jobbat med en del idioter ... och det är ju bara pinsamt. När regissören vet vad den pratar om, och det är ett givande och tagande, då gör jag gärna som han säger. Och det är inte som att jag har ställt till scener eller gapat och skrikit. Ilskan kommer inte ut där.

Var kommer ilskan ut, då?

– Arg är bara som ett däck som har fastnat och bara snurrar. Ilskan är en energi och har en riktning. Den är som en vardagsmotor för mig: ”Nu jävlar, Ewa. Avanti!”

Männen och relationerna

Privat beskriver Ewa Fröling sig som en nomad. Hon älskar att köpa nya hus, riva väggar och att packa upp. I sommar flyttar hon till en lägenhet i Simrishamn, men kommer med stor sannolikhet snart byta igen. Några längre relationer har hon heller inte haft, men tillräckligt långa för att få två älskade döttrar. Och när hon i boken sammanfattar sitt privatliv blir det i rastlös racerfart:

”Växte upp. Födde barn. Arbetade. Skilde mig. Grät. Blev kär. Arbetslös. Framgångsrik. Fick två barn. Mötte ... Hopplösheter. Förtjusning. Sorg.”

Om du hade kunnat ge tjugoåriga Ewa ett råd i kärlek, vad hade det varit?

– Oj, kärlek är väl nästan det svåraste som finns? Jag är en solitär. Det är jag och jag. Folk i min ålder säger ”Vi har varit ihop i 45 år.” Jag kommer aldrig att kunna sätta mig i relation med en man på det sättet, men har aldrig mått dåligt av det. Det har ju funnits så många andra saker i livet att styra med. Jag har jobbat oerhört mycket samtidigt som barnen var små, haft produktionsbolag. Det finns nästan ingenting jag inte har gjort, säger hon och tar en liten tankepaus.

– Sedan är man en stark kvinna, vet du ... det är inte sådär jättelätt att ta sig in i relationer. Men mina manliga kollegor har haft hur många brudar som helst.

Menar du att du inte har varit uppvaktad? Det gör mig på riktigt chockad.

– Ja, men det kan också ha att göra med att jag är lite bekymrad över den svenske mannen ... Det känns inte så spännande. Det måste till något extra. När jag kommer utomlands och jobbar så känner jag ”Oh!” Där finns en helt annan PASSION! Inga rädslor! Det har varit superhäftigt.

Det börjar bli dags för att ta bilder. Också nu ger Ewa Fröling tydlig regi. Bra ljus ska det vara – och fortsatt munskydd, förstås. Men först en sista fråga.

Du beskriver dig som ”en krigare utan här”. Vad är det du har krigat för i alla år?

– Jag har en passion till livet. Det finns inte en dag som jag inte rasar över något, eller gråter eller blir rörd eller träffar en ny person. Det är för det jag krigar. Att vara i livet. Och livet, det är ingen jävla enkel grej!

Ewa Fröling om ...

... vad hon prioriterar mer i livet, efter cancern:

– Nej, jag kör lika som förut. Jag skulle kunna dö i steget, så känner jag. Men mina barn tycker att jag ska vila lite, haha.

... vad hon käftat med ledare på Dramaten om:

– Det handlar om ledarskap. Att vara en stark, profilerad eller snygg kvinna är inte hanterligt för en intellektuell typ som chef. Det har funnits något räddhågset i ledarskapet på Dramaten, och det är inte bra för teatern. Det skulle behövas något mer bestämt – utan att man sätter sig på folk.

... tvåsamhet:

– Jag kan vara helt fascinerad av den här tvåsamheten. Vad gör ni? Är ni tysta eller? Pratar ni? Har ni sex, eller? Är det otroheter? Är det kämpigt? Om någon blir sjuk, vad gör ni?

Ewa Fröling

Ålder: 68 år.

Familj: Två vuxna döttrar, två barnbarn.

Bor: I Stockholm. Flyttar i sommar till en lägenhet i Simrishamn med utsikt över havet. ”Jag har bott mycket i Skåne, och det är ett landskap som jag är så förälskad i.”

Yrke: Skådespelare, regissör, fotomodell. Kom in på scenskolan som 18-åring, har bland annat arbetat på Stockholms stadsteater, Dramaten, Uppsala stadsteater och Malmö stadsteater samt gjort en mängd filmroller, bland annat i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” (1982) och Colin

Nutleys ”Sista dansen” (1993).

Aktuell: Med självbiografiska
boken ”Moder Liv”.