Upptäckten var oerhörd. Det var första gången någonsin ett interstellärt objekt observerats i vårt solsystem. Och objektet förbryllade astronomerna på flera sätt. Vad var det för något, och varifrån kom det? Vårt närmsta solsystem ligger 15 ljusår bort, resan genom yttre rymden måste ha pågått i hundratusentals år.

Efter de första observationerna beskrev astronomerna föremålet som ”en röd och extremt avlång asteroid”. Det fick namnet Oumuamua, efter hawaiianska ordet för spejare eller budbärare. Ett år senare publicerade en av astronomins stora auktoriteter, Avi Loeb, chef för institutionen för astronomi på Harvard, ett paper tillsammans med forskaren Shmuel Bialy som fick intresset att skjuta i höjden ytterligare. Detta kunde varken vara en komet eller asteroid, menade Loeb:

– Oumuamua skulle kunna vara en fullt fungerande sond som avsiktligen sänts till jorden av en närliggande utomjordisk civilisation, skriver han i den vetenskapliga artikeln som publicerades i Astrophysical Journal Letters.

Ett rymdskepp som skickats hit av utomjordingar alltså.

Jaså.

Varifrån kom accelerationen?

Teorin har de senaste månaderna rört om i astronomins kretsar. Liksom i en hel del mindre sällskap som väntat länge på bekräftelse från högre ort att UFO:n existerar.

Många astronomer som granskat utomjordingteorin är dock skeptiska. För att inte säga lätt hånfulla. Samtidigt finns flera omständigheter som ingen av dem riktigt lyckats förklara vetenskapligt.

Bland annat att ljuset som reflekterades från Oumuamua plötsligt ändrades med faktor tio, vilket avviker radikalt från andra asteroider. Fenomenet antyder att föremålet är åtminstone tio gånger så långt som det är brett och enligt Loeb finns bara två möjligheter som kan förklara en sådan extrem geometri: antingen är Oumuamua cigarrformad, eller också ser den ut som en pannkaka.

Grunden för Loebs slutsats har också att göra med att föremålet accelererade på ett mystiskt sätt när det svängde ut ur solsystemet och försvann ut i rymden igen. Ett internationellt forskarlag upptäckte under sommaren 2018 att Oumuamua färdades mycket snabbare än vad det borde enligt läran om himlakroppars rörelser. Forskarlaget undersökte flera scenarier för att förklara den oväntade accelerationen och landade till slut i att Oumuamua sannolikt kastar ut material från sin yta på grund av solvärme – ett beteende som är typiskt för kometer och kallas utgasning.

Men förklaringen haltade. När en komet värms upp av solen och kastar ut stoft och gas uppstår vanligtvis en karaktäristisk svans. Någon sådan gick inte att observera på Oumuamua.

Så varifrån kom accelerationen?

Loebs teori går ut på att föremålet är extremt tunt, mindre än en millimeter tjockt, och att det därför fått en knuff med hjälp av solens strålningstryck. Med andra ord ett slags solsegel. Alltså en rymdfarkost som får fart genom att reflektera ljus, en teknologi som vår civilisation redan utvecklat.

En av Loebs kollegor, Alan Jackson från University of Toronto Scarborough, menar att teorin är ”rejält bristfällig”. Han påminner om den vetenskapliga devisen: ”Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis”.

–  Och den här studien lider av en betydande brist på bevis, för att inte tala om extraordinära bevis, säger han till AFP.

Jackson har istället föreslagit att Oumuamua härstammar från ett binärt system, alltså ett system med två solar, som skulle kunna förklara den ovanliga formen.

”Den interstellära klubben”

Efter att teorin om en högteknologisk sond dök upp gjordes försök att lyssna efter radiosignaler från det mystiska objektet, men det gav inget. Loeb står likväl fast vid sin kontroversiella hypotes och i en intervju med den israeliska tidningen Haaretz förra veckan utvecklar han den ytterligare:

– Vi har ingen aning om det är en aktiv teknologi, eller om det är ett gammalt rymdskepp som bara fortsätter att sväva i rymden. Men om Oumuamua skapades tillsammans med en mängd liknande objekt som skjutits ut slumpmässigt i rymden indikerar det faktum att vi upptäckte det att det finns miljarder liknande sonder som skickats till alla stjärnor i hela galaxen.

– Så snart vi lämnar solsystemet tror jag vi kommer att få se en hel del trafik. Möjligen får vi ett meddelande som säger ”Välkommen till den interstellära klubben”, eller också upptäcker vi mängder av döda civilisationer, i alla fall resterna av dem, säger han till tidningen.

På frågan om varför vi i så fall inte hört av några utomjordiska civilisationer trots att vi lyssnat aktivt efter radiosändningar de senaste femtio åren, svarar Loeb att den troligaste förklaringen är att civilisationer utvecklar teknologier som förr eller senare förgör dem.

– Det finns en tidsram då en kultur fortfarande är försiktig – då den exempelvis håller sig från att starta kärnvapenkrig. Men tänk om nazisterna hade utvecklat kärnvapen, då kanske historien resulterat i massförstörelse. Sedan har vi förstås asteroider på kollisionskurs, global uppvärmning och massor av andra faror. Det teknologiska fönstret för utveckling kanske är väldigt litet. Solsegel som detta kanske skickas iväg, men de har inte längre någon att rapportera tillbaka till.

– Vi är primitiva, säger Loeb.

Han poängterar att vårt sökande borde vara arkeologiskt. På samma sätt som vi gräver i marken för att hitta kulturer som inte längre existerar borde vi gräva i rymden för att upptäcka civilisationer som existerat utanför jorden.

– Sökandet efter utomjordiskt liv är inte spekulation, tillägger han. Det är mycket mindre spekulativt än antagandet att det finns mörk materia – osynlig materia som skulle utgöra 85 procent av hela universum. Men om man inte är öppen för det exceptionella då hittar man det aldrig.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.