En sak får man ändå ge Svenska Akademien, och det är att de bra på att trolla alla nagelbitande, förhandsspekulerande och nervöst preppande kulturskribenter. Det blir aldrig som man tänkt sig. Antingen belönar de ett författarskap som alla tänkt redan sett sina bästa dagar: som i fallet med den omstridde Peter Handke 2019, eller när Doris Lessing 2007 fick ett pris som hon själv enbart trött suckade över.
Eller så är gör man ett helt otippat folkkärt val: som när den älskade och filmatiserade romanförfattaren Kazuo Ishiguro 2017 fick priset och massor av människor förvånat konstaterade att nämen honom har jag ju läst! ”Återstoden av dagen” och ”Never let me go”! Eller vidgar själva definitionen av vad litteratur är och ger det till rockpoeten Bob Dylan 2016 till alla Dylan-mäns (av alla kön) stora lycka.
Eller så gör man som i år. Drar brallan av expertpanelerna som sitter i direktsändning med sina favoriter i travar framför sig. Det påminner om året då kinesen Mo Yan fick priset och de tomma ansiktsuttrycken hos de kommenterande kritikerna bara matchas av de sökande, trevande orden när de ska försöka säga något smart om pristagaren,
Abdulrazak Gurnah stod inte med bland några förhandstips. Endast två av hans romaner finns översatta till svenska, få har läst dem och de har knappt recenserats på svenska kultursidor. Det är få som kan vara något annat än häpna när den sådan pristagare presenteras.
Men det är en stor del av charmen med just Nobelpriset – till skillnad från andra stora litterära pris som Bookerpriset där det finns en lång lista med aktuella kandidater - att vi aldrig vet, inte ens anar, hur mycket vi än läser på och försöker tolka tecknen, det är som att försöka spå i strilande regn.
Man måste se de tappade hakorna som ett underbart bevis på att den litterära världen är så stor, så stor, mycket större än vad som ryms i kulturredaktionernas interna arkiv med Nobelprisvärdiga författare.
Det är också väldigt glädjande att Svenska Akademien väljer att ge pris och den kategori av skrivande som berikat litteraturen mer än någon annan under de senaste decennierna. Den som berör postkoloniala frågor.
Abdulrazak Gurnahs teman är det koloniala förtryckets effekter, skildrat genom enskilda livsöden. En tematik som också präglar andra, mer allmänt kända, världsförfattares verk, som Chimamanda Ngozi Adichie, Maryse Condé, Jamaica Kincaid, och många, många fler. Det är teman som tål att gestaltas, berättas, rannsakas och diktas om igen och igen och igen.
Nu får fler chansen att möta dem i Abdulrazak Gurnahs tappning.
