Efter ett par år med jobbgasen i botten tog det nästan stopp. Vispopskungen Stefan Sundström bytte telefonnummer och reste till en avlägsen norsk ö norr om polcirkeln för att fiska och vara i nuet. Här berättar han om friåret, sin mission och chocken som ännu inte riktigt lagt sig.
Han glider in ett par minuter efter utsatt tid och beställer en Leffe (öl) som jag misstar för lättöl. Jag tänker att ett års havsbris förtagit lusten till en kall öl en sen eftermiddag, men där bedrog jag mig, även om det blir mycket mineralvatten nuförtiden. Han kommer precis från Södersjukhuset där han besökt sin mamma och berättar med ett stort skratt och himlande ögon hur hon underhåller personalen med pikanta ungdomshistorier från andra världskrigets Tyskland – där en viss person med mustasch figurerar. Samtidigt finns en oro över hur ”morsan”, 85, ska klara sig efter utskrivningen, och han konstaterar att det behövs mer personal på sjukhuset.
– Det är absurt att vissa håller på att jobba ihjäl sig, medan andra mår dåligt för att de inte har något jobb.
Men nu var det nya boken Stefans stora blå det skulle handla om – en bok som fick mig att vilja slå igen laptopen, åka ut på landet och lyssna på när granarna växer. Stanna upp, släppa taget, bara vara. Det är vad boken handlar om.
– När ungarna flyttade hemifrån fick jag en känsla av att vara On a mission. Nu jävlar ska jag köra på tills jag dör, fast jag dog ju inte, men jag blev nästan utbränd. Så jag klippte allt och flyttade upp till min nyfunna kompis Ehrling på ön Træna, berättar han.
Drygt halvvägs genom livet kan det vara dags att ta ett steg tillbaka och ”titta på det hela”, menar han.
– Ska man hålla på och hatta runt och uppdatera sig själv på Twitter hela tiden – eller vad ska man göra? Jag älskade hur Ehrling lagt upp tillvaron, med fiske på halvtid och ett liv som trubadur. Jag tänkte att det skulle vara något för mig.
Vistelsen bland fjäll och hav blev en lektion i att lära sig vara där man är, vara den man är bortom applåder, beundrarbrev och bekräftelsebehov.
– Det är en svår konst, inte minst som modern västerlänning, med alla mobiltrådar ute.
– Det var bra att komma bort, jag varken lyssnade på musik eller skrev på flera månader, det var suveränt, säger han.
Han försökte uppleva saker utan att värdera dem och utan att bli bekräftad av någon annan.
– Jag tror att det kan vara nyttigt att göra saker ensam. Det är konstigt att ens upplevelser inte tycks bli riktigt verkliga förrän man berättar om dem, eller lägger upp en bild så att folk kan trycka på gilla-knappen. Det är ett problem för mig som artist. Det är förstås inget konstigt att söka bekräftelse, men att få applåder kan användas som ett slags knark som tar över den genuina upplevelsen av saker.
Som att komma in i värmen
Utanför Træna finns ett hav som fortfarande vimlar av fisk, fantastiska fjäll och några hundra människor som tar till vara mycket av det som naturen bjuder. I boken finns gott om recept från havets skafferi, som torkad torskrom och raksill, men också hemmagjord feta på syrad och osyrad mjölk och nyponkvass. Det är en receptbok, en fiskebok och en roadtrip som omslaget säger. Och en bok om musik och människor – och om Træna.
Att läsa den är som att komma in i värmen från en värld på fel kurs rakt in i istiden.
Och trots intentionen att klippa allt blev det ändå en bok. Och en skiva. Sundström är trots allt ute på en mission att vrida världen lite mera rätt igen.
– Ehrling skrev musik och drog in mig i det. Till sist började jag tycka att det var roligt och efter ett halvår började jag skriva låtar. Sedan kom Jeanette (Andersson, fotograf) upp. Det är svårt att skildra det vackra idag, vi är så nedslitna av bildklichéer. Ser man en bild av en vacker grässluttning med ett fjäll bakom associerar man till tvättmedelsreklam... men Jeanette vågar se det skitiga i det vackra och tvärtom och...ja, jag hajar mer och mer vad hon håller på med och det är väldigt intressant, säger han.
”Ingenstans att fly”
Det är vackert så det förslår, men verkligheten tränger sig som alltid på. Klimatförändringar och planerade oljeborrningar kastar sin skugga även över havet och livet på Træna.
– Sedan jag skrev boken är sillen helt väck. Det finns ingen sill alls, istället finns det en jäkla massa makrill. I år har de hittat makrill så långt upp som i Svalbard. Det händer märkliga saker och man tror att det beror på klimatförändringarna, berättar han.
– Det finns ingenstans att fly, det var väl därför jag kom tillbaka..., säger han.
Till city och centrum som han annars dissar lite lätt i boken, det är ute, skriver han.
– Ha ha, det var nog mest för att reta alla hipsters... Men faktum är att jag tror att fröet till verklig politisk förändring finns i periferin. I förorterna till storstäderna och ute i de förbisedda orterna i landet. Ironiskt nog precis där SD skördade störst framgångar. Det är en skrämmande utveckling. Jag tror att det är där jag som kulturarbetare måste verka. Sen märker jag hur svårt det är, jag får inga gig där, gigen får jag på Södra teatern!
Hur tolkar du SD:s framgångar?
– Som ett tecken på framför allt socialdemokratins misslyckande. Det finns en vänstervind men den är ju helt hemlös. S har helt missat höger-vänsterskalan medan alliansen lyckats slå sönder känslan av att vi hör ihop, att vi människor har med varandra att göra. De har gjort oss till isolerade öar utan sammanhang. Där någonstans försvinner solidariteten med andra människor och det blir ok att tända eld på romernas läger.
– Det är det värsta tror jag att alliansen fått folk att tänka som små borgare. Det är så skrämmande att jag inte riktigt fattat det än. Jag är fortfarande chockad och behöver tänka några varv till. Just nu är det boken och jag får snacka recept i tv ett tag, säger han.
Vad tar du med dig av friåret?
– Att jag ska ägna mitt återstående liv till att bli mer närvarande i nuet och göra mig oberoende av prylar, ägna mig åt politik, åt att skriva och kanske spela lite men då ska det vara kul att spela. Och att jag ska ha ett friår till.
>> Video: Stefan Sundström och fotografen Jeanette Andersson besöker ETC:s monter på bokmässan.
