Bokrecension.

2017-10-02 17:30
Justin Cronin. Bild: Press
Justin Cronin.

Ett dystopiskt storverk

Justin Cronins Passagetrilogi är en av 2010-talets mest uppmärksammade dystopier. I dagarna kommer den tredje och avslutande delen ”Spegelstaden” på svenska. Rasmus Landström läser ett magnifikt vampyrepos.

 

Få genrer är så förknippade med populärkultur som undergångsskildringen. Faktum är att genren är så hollywoodiserad att vi nästan per automatik förknippar den med zombies, vampyrer och actionscener där glassplitter och stålbalkar viner om öronen.

Men faktum är att den har finlitterära rötter. Den sekulära undergångsskildringen uppstod 1826 med Mary Shellys ”Den sista människan”. Det var en berättelse om ett Europa 2070 där spillrorna av mänskligheten drar runt i ett öde landskap efter att dödliga farsoter utrotat stora delar av befolkningen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Samtidigt var det en djupt existentiell bok om människans möjligheter att ändra sina villkor. Från Shellys bok går sedan en linje via T.S. Eliots långdikt ”The Waste Lands” och Harry Martinssons rymdepos ”Aniara” till Margaret Atwoods ”Oryx & Crake”.

Jag har funderat mycket på varför denna genre lockat så många Nobelpristippade författare. En av attraktionerna, antar jag, är att skriva om den nakna existensen – inför världens undergång är vi alla bara människor. En annan är att den erbjuder möjligheter att skapa en egen genesis och uppdatera berättelsen om syndafallet.

Framförallt tänker jag på det senare när jag läser 2010-talets stora bidrag till genren: Justin Cronins Passagetrilogi. Det skulle kunna beskrivas som ett 2 500 sidor långt vampyrepos där världen har gått under på grund av ett misslyckat experiment med genmanipulering.

Men det kan också beskrivas som en modern genesis. Ramberättelsen utspelar sig nämligen 900 år efter apokalypsen och händelserna har fått en mytologisk karaktär. Delar av böckerna är rentav skrivna som korthuggna sammanfattningar som för tankarna till Moseböckernas stil.

Det är knappast möjligt att sammanfatta denna enorma fresk till berättelse, eller dess myllrande persongalleri, men jag ska ändå göra ett försök. I den första boken ”Flickan från ingenstans” berättade Cronin om ett experiment med dödsdömda fångar som slog fel. Där fick vi lära känna Amy Harper, flickan som smittats med viruset utan att bli en ”viral” (vampyr). En av sakerna som fascinerade mig med boken var hur Cronin gjorde tidshopp mitt i berättelsen, spolade 100 år framåt till ett neomedeltida samhälle där folk rider på hästar, jagar kanin med pilbåge och utkämpar en ojämn kamp mot viralerna.

I nästa bok, ”De första tolv” skildrade Cronin detta samhälle ytterligare tio år fram i tiden då det stora slaget mot viralerna utkämpades. Här visade sig böckernas svaghet: författarens tendens att introducera lite för många bifigurer. Cronin är visserligen en lysande stilist men han har inte en Stephen Kings förmåga att djupintroducera varenda biroll, vilket bitvis gjorde läsaren likgiltig då blodet sprutade.

Men om den andra delen var den svagaste är den tredje – som kommer på svenska i dagarna under titeln ”Spegelstaden” – den klart bästa. Här utspelar sig slutstriden mellan viralerna och spillrorna av mänskligheten vilket ger författaren tillfälle att visa sitt verkliga mästerskap som berättare.

En sak som imponerar mig särskilt är Cronins förmåga att dra långa dramaturgiska linjer. Karaktärer som introducerades på de första hundra sidorna återkommer 2 500 sidor senare och får en avgörande betydelse.

På samma gång fyller Cronin i tidsgapen från den första boken och bilden av vad som egentligen hänt klarnar. Det krävs en enorm skicklighet – en litterär motsvarighet till de sovjetiska femårsplanerna – för att sprida ut händelseförloppet på detta sätt.

En annan sak som jag fascineras av är berättelsens antagonist, vampyren kallad Noll, som visar sig vara något av en Miltonsk satangestalt. Ni vet, han som bär helvetet inom sig. När Nolls bakgrundshistoria berättas önskar jag nästan att böckerna var 2 500 sidor till. Här märks det tydligt att Cronin har sina rötter i det existentiella relationsdramat och inte i actionromanen.

Men det som i slutändan gör mig helt golvad av Passagetrilogin är de sista 70 sidorna då allt knyts samman av ramberättelsen. För det är då som jag inser att Cronin, genom att skapa ett mytologiskt kraftfält runt sin sf-historia, verkligen lyckats skriva fram sin egen genesis. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på om jag läst en dystopi som varnar för genmanipulation och klimatförändringar eller en omskrivning av myten om syndafloden och Noaks ark. Jag har många gånger förut skrivit om hur vår tid utmärks av fusioner mellan populär- och höglitteratur och Cronins böcker är närmast ett skolboksexempel på hur den främsta epiken skrivs inom fantastiken idag. Deras styrka är att de känns futuristiska och arkaiska – på samma gång.

”Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag?” – så ljuder en slinga av röster från döda själar som Amy hör inuti huvudet. Men det är också, inser jag när jag slår igen den sista boken, ett credo för detta humanistiska storverk för 2010-talet.

Justin Cronin

Född: 1962.

Bor: Houston, Texas.

Karriär: Innan han började på sitt vampyr-epos hade han skrivit tre böcker och tilldelats en rad prestigefyllda priser. Passagetrilogin har sålts till 45 länder och filmrättigheterna köptes tidigt av Ridley Scott.

Aktuell: Just nu planeras en tv-serie baserad på böckerna Passagetrilogin.