Detta är Espmark i sitt esse

Kjell Espmark debuterade som poet 1957 med ”Mordet på Benjamin”. I över 60 år har han skrivit på ungefär samma sätt och i många sammanhang betraktas han som en värdig arvtagare till Tomas Tranströmer och dennes centrallyriska modernism. Själv måste jag dock erkänna att jag länge haft lite svårt för hans poesi. Visst är han enastående duktig på att – med hans egna ord – ”fånga själen i bild”, men det har alltid funnits en tendens hos honom att lägga på ett färglager för mycket så att bilderna förlorar sin lyster. Dessutom uppstår det lätt en monoton ton i hans diktsamlingar – en besvärande högstämdhet.

Men så publicerade han ”De levande har inga gravar” 2002 som kretsade kring hans hustrus bortgång. Det märkliga med boken var att den inte skildrade de efterlämnades sorg, utan den bortgångnes. Utan att hänfalla åt metafysik, men med en slags spöklik saklighet, närmade han sig döden via en lönndörr. Det var ett mycket originellt verk som trotsade materiens järnlag om att ”där döden finns, finns inte du” (Epikuros). Själv hade jag aldrig läst något liknande och detta är viktigt om man vill förstå Espmarks sena författarskap. I diktsamlingen uppfann han nämligen två grepp som skulle bli centrala i hans lyrik under 2000-talet. Dels rolldiktningen och dels talet från andra sidan.