”I Feel Pretty” är en romantisk komedi efter klassiskt recept som använder sig av många nötta men älskade ingredienser. Den har till och med det utpräglade romkomdraget att den utgår från en referens till ett äldre verk, i det här fallet ”Big” där Tom Hanks plötsligt blir vuxen. Renee (Amy Schumer) tittar på den och springer ut i regnet till en fontän där hon önskar sig att få bli vacker, och dagen därpå får hon en hjärnskakning när hon ramlar av en spinning-cykel. När hon vaknar ser hon en annan person i spegeln – hon är underskön!
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Nu börjar ett helt nytt liv. Hon tar plats, vågar söka sitt drömjobb, hon raggar upp en trevlig kille för att hon tror att han stöter på henne – men blir också efterhand en dryg och otrevlig stereotyp Snygg Tjej. En kappvändare i stilettklackar. (Värt att notera är dock att hon är uppklädd och välsminkad redan från början, så vi antingen slipper eller snuvas på ett makeover-montage.)
Problemet är att det inte är så att hon har hjärnskakat in ett nytt självförtroende i huvudet. Hon ser inte sig själv som vacker – det är uttalat att hon bokstavligen ser en helt annan person i spegeln. (Och denna någon är också uttalat smal och vältränad, till skillnad från Reneé/Schumer som möjligen är så groteskt stor som, säg, en storlek 40.) Det kanske är alldeles för orealistiskt att hon helt enkelt skulle gilla sig själv?
Lite räddas det av hur folk runt omkring henne reagerar. En del snorkiga typer är förstås skeptiska och vi förväntas skratta en del åt hur hon pratar om sig själv som fantastisk, men den beundran hon ändå får av några av bifigurerna handlar bara lite om att hon har självförtroende trots sitt utseende, och en hel del om att ha självförtroende.
Till viss del är det lite samma förvirring som kring till exempel Bridget Jones – Reneé är inte egentligen tjock eller grotesk, hon klarar bara inte av att tycka om sig själv. Rimligt budskap, vanlig erfarenhet. Hon lever dessutom i en stad och bransch befolkad av supermodeller där hon i jämförelse är enorm. Men filmen dansar ändå lite för otydligt fram och tillbaka kring om vi faktiskt ska tycka att hon är helt okej, eller om det är objektivt löjligt att hon beter sig som att hon är en tiopoängare.
Hennes vanföreställning är en del av leken med klyschan om önskedrömmen, och krävs för hur allt får sin upplösning. Det är fusk att önska sig en annan film än den man fått, och kanske hade vissa delar blivit plattare, men det lyckliga slutet hade smakat bättre om det inte varit så ostadigt och nästan lite obehagligt på vägen.
”I Feel Pretty” förtjänar en del av ilskan den fick när folk bara hade sett trailern – och det är synd, för den kunde ha blivit en välbehövlig romkombakelse. Men det är helt enkelt lite för mycket obetänksam beska i smeten.
