Det är alltid svårt att placera Willy Vlautins romaner i tid. Ta hans senaste ”Mörkret som faller”: trots att den utspelar sig i nutid är alla bilar gamla skrothögar, elektroniken är föråldrad och sociala medier tycks inte existera. Någon har påpekat att det är som om Vlautin kört sin prosa genom ett sepiatonat retrofilter, och det ligger mycket i det. I hans första romaner – ”Norrut” och ”Motellivet” – kändes det lite kitschigt, men i hans sjätte sitter estetiken som en smäck. Annie Ernaux skrev i ”Min far” att hennes pappas fattiga uppväxt i 1900-talets början lika gärna kunnat vara under medeltiden. Något liknande skulle kunna sägas om Vlautins karaktärer: de tycks fastfrusna i levnadsomständigheterna på 1950-talet.
”Mörkret som faller” är dock en tämligen samtida roman, på ett annat plan. Det är en berättelse på 223 glesa sidor (energiskt översatta av Andreas Vesterlund) som utspelar sig under två dygn. I centrum står Lynette, en arbetartjej som försöker få ihop en handpenning till ett hus i Portland. Vid sin sida har hon en autistisk bror och en utsliten morsa som mest ligger och röker framför tv:n. Lynette har fått ett erbjudande att köpa ett ruckel billigt och inser att om de inte vill betala 1 500 dollar i hyra så är detta deras chans. Men för att få ihop pengarna krävs en stor insats på kort tid. ”Mörkret som faller” skildrar Lynettes desperata kamp och formar sig till en robinsonad genom torskarnas, knarkarnas och småtjuvarnas USA. Som läsare sitter man som på nålar genom hela denna bostadspolitiska thriller.
Jag har alltid varit fascinerad av Vlautins stil. Eller rättare sagt: brist på stil. Han skriver ett slags ungdomsromaner där handlingen är rak som en interstate utan utvikningar eller sidohandlingar, replikerna är rappa och korthuggna. Här finns inte en metafor så långt ögat kan nå. Samtidigt skulle en ung läsare antagligen missa Vlautins briljans. För under de sammanbitna replikerna rör sig känslorna som tektoniska block. Ta Lynette till exempel: hon kvider ”förlåt” till sin mamma stup i kvarten, trots att denna ständigt skäller på henne. Som läsare förstår vi att Lynette är ett moras av skuldkänslor för något som hänt i ungdomen. En stor del av spänningen bygger på att Vlautin successivt avtäcker Lynettes bakgrundshistoria.
Lynette är dock ingen hudlös mespropp, som man först får intryck av. Under berättelsens gång hinner hon både pepparspreja en indrivare, banka skiten ur en inbrottstjuv och i en rafflande scen knycker hon sin väns kassaskåp för att få igen en skuld. Scenen när hon bryter upp det och en medbrottsling försöker skära halsen av henne hade platsat i en Tarantino-film. Men Lynette är som en katt som alltid landar på fötterna: fast besluten att skaffa bostaden och slippa arbeta som prostituerad. Själv läser jag henne som en den amerikanska drömmens sömngångare, en spöklik uppåtsträvare i subprime-lånens ruinlandskap. Framför allt drabbas jag av hur Vlautin lyckas gestalta Lynettes inre tvivel och yttre handlingskraft i en sammansatt helhet. När romanen är slut har han sprängt varenda förutfattad mening om henne.
”Mörkret som faller” är verkligen en lysande roman. I grunden bygger det inte så mycket på författarens språk som på hans humanism – som går som en stålbalk genom varenda mening. Vlautin skriver fram karaktärer som i grunden är godhjärtade, men eftersom den amerikanska drömmen numera förverkligas genom lurendrejeri kan de aldrig leva upp till sin potential. Vlautin har berättat att idén till boken kom när han fick syn på ett ruckel i Portland som såldes för 350 000 dollar. Utanför hade hemlösa slagit upp sina tält. ”Mörkret som faller” koncentrerar denna bild i en hjärtskärande berättelse. Samtidigt tror jag att bokens egentliga budskap inte handlar om gentrifiering. Snarare skulle det kunna sammanfattas med en sentens av Kjell Johansson – en annan stor arbetarförfattare – som tycks skriven direkt för Lynette. ”Människan är och lever långt värdigare än hon själv tror.”
