Denna, och nästan alla andra repliker i Ridley Scotts film ”Napoleon” uttalas på engelska. En enda replik uttalas på franska: ”Vive la France!”, med engelskt ”r”.
Napoleon Bonaparte talade egentligen franska med korsikansk brytning. Men, av alla språk talar han i filmen ärkefiendens språk. Och dessutom i Joaquín Phoenix tappning – det vill säga med amerikansk accent. Hans älskade Joséphine de Beauharnais, spelad av Vanessa Kirby, talar brittisk engelska.
Nationalsymbolen Napoléon Bonaparte som förärats en gravplats i militärpalatset Les Invalides är inte okritiskt beundrad i Frankrike. Men han ses som en stor strateg med stora framgångar på slagfälten – han erövrade stora delar av Europa – och gjorde Frankrike mäktigt. Dessutom ligger han bakom den franska civilrätten, kallad Code Napoléon, vars fokus på äganderätt och personlig frihet inspirerat stora delar av Europas civilrätt.
Ingen hävdar att hans värv är betydelselöst.
I princip alla accepterar hans status som nationalsymbol. Men han ses samtidigt som en fåfäng tyrann, tyngd av den stora guldkrona han krönte sig själv till kejsare med.
Det är inte främst med känslan av skam eller uttråkning vi lämnar salongen utan med en känsla av att ha smutsats ned av mediokriteten
Att hitta en salong i Frankrike där filmen visas på originalspråk är inte helt lätt. De flesta fransmän ser nämligen filmen dubbad till franska. De besparar sig därmed irritationen över att inte bara ärkerivalerna britterna utan även Napoleon själv talar fiendens språk. Att se film på originalspråk är i Frankrike en slags snobbism. Franska snobbar finns det dock gott om och dit hör naturligtvis landets filmkritiker. Och de nöjer sig inte med att skriva att det är en dålig film: vad de har sett är snarast en förolämpning.
”Det är inte främst med känslan av skam eller uttråkning vi lämnar salongen utan med en känsla av att ha smutsats ned av mediokriteten”.
Så skriver den upphöjda recensenten Romain Marsily i landets andra största dagstidning, Le Figaro. Filmen är, enligt honom, exakt allt en fransman avskyr med ”anglosaxer”, som de kallar alla engelsktalande: Vulgär, anti-intellektuell och framförallt: i grunden anti-fransk.
Bara det faktum att en britt gör en film om nationalsymbolen provocerar – även om en stor filmskapare som Ridley Scott åtnjuter en viss immunitet. Ligger man bakom kultfilmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, ”Thelma och Louise”, ”Gladiator” och ”American Gangster”, då är det nära att man får carte blanche i Frankrike. Och när Frankrike ger frikort till genier är det mången synd som sopas under mattan: våldtäkt, pedofili, mord – du kommer undan med nästan vad som helst bara du är en stor konstnär. (En sanning som i och för sig har börjat modifieras, sedan #metoo).
Franska kritiker försöker att inte visa hur känslomässigt provocerande de blir av filmen genom att hävda att det enbart är kvaliteten de ogillar; ”Slagfältsscenerna är fenomenala”, ”Ridley Scott är uppenbarligen en utmärkt Science fiction-regissör”, skriver till exempel LesÉchos filmkritiker Adrien Gombaud, som inte gillar de många historiska faktafelen men ändå försöker få in en slags erkänsla i kritiken.
Nej, Napoleon Bonaparte såg inte Marie Antoinette skiljas från sitt huvud i giljotinen och han bombade inga pyramider i Egypten. Detta skarvande kan dock förlåtas även i Frankrike, i dramaturgins namn. Men att förlöjliga Napoleon – denna stolta anglosaxiska tradition – på vad fransmännen menar felaktiga grunder, det görs inte ostraffat.
Satirtidningen Le Canard enchaîne tolkar den 85-årige brittens film om den store Napoleon som historisk krigsföring. Filmen är ”hafsig” och ””en slags historisk revansch från engelsmannen Ridley Scott. Ett försök till en filmens Austerlitz? Det blir snarare Ridley Scotts "Waterloo", skriver de i en text utan byline.
Le Canard enchainé refererar förstås till de stora, historiska slagen som skildras i filmen, där Austerlitz är Napoleons stora triumf medan Waterloo blir hans absoluta nederlag. Filmen är med andra ord, enligt dem, så usel att den kan ses som den åldrade regissörens sista, bittra nederlag efter ett liv av triumfer. Den store strategikern som mötte sin överman skildras av den store konstnären som blir till en medioker och vulgär halvmesyr till regissör när han försöker sig på att tolka Frankrikes nationalsymbol.
Alla känner till nidbilden av Napoleon Bonaparte: en pytteliten, ilsken man med mindervärdeskomplex och, därför, storhetsvansinne
På andra sidan kanalen är det som om en helt annan film gått upp på bio. Där ser kritikerna inte alls något mediokert hafsverk utan ett mästerligt stycke filmhistoria. Kevin Maher i Time magazine ger till exempel filmen fyra plus och tokhyllar det ”episka, ögongodiset till film”. The Guardians Peter Bradshaw ger filmen fem plus och kallar Ridley Scott ”filmens Wellington”.
Historiens vinnare ser en realistiskt och spektakulär skildring medan förlorarna ser en medioker, karikatyraktig förvridning av historien.
Och alla känner till nidbilden av Napoleon Bonaparte: en pytteliten, ilsken man med mindervärdeskomplex och, därför, storhetsvansinne.
Det är ingen slump. Den politiska satiren och karikatyren var en del av propagandan och jo, krigsföringen på Napoleons tid. Engelsmännens satirbild av Napoleon är den vi alla bär med oss. Vilket gör fransmän rasande av flera skäl.
För det första: politisk bildsatir är en fransk paradgren!
Franska revolutionen gjorde bildsatiren till sitt kanske främsta propagandamedel under 1790-talet. När kriget bröt ut blev andra nationer måltavlor och då särskilt engelsmännen. Men, till fransmännens förtret, blev det också engelska serieteckare som James Gillrays och George Cruikshanks storhetstid. Och de hade ”Boney” – det engelska öknamnet för Napoleon Bonaparte – som favoritmotiv.
James Gillray levde mellan 1757 och 1815 och var samtida med Napoleon Bonaparte. Att nämna hans namn i Frankrike kan fortfarande väcka irritation. Han brukar nämligen kallas press-satirens fader. En gigant bland giganter. Men det var ju Marseille-sonen Honoré Daumier som var det! Eller, om man vill gå tillbaka till karikatyrens begynnelse: Annibale Carrache. Bildsatirens fader var i alla fall fransos och under inga omständigheter britt! Så kan det låta.
Det är ännu ett nederlag för Frankrike när historien skrivs av fienden. Kritikerna skyddar sig med den sedvanliga näsan i vädret och talar om britters och amerikaners vulgaritet och brist på bildning. Men filmen är en succé, kritiken till trots. I skrivande stund har nästan 800 000 biobesökare sett den i Frankrike. Ridley Scotts film är inte tänkt som satir, det är en ganska humorlös skildring. Men en subtil och klassisk karikatyrbild av kejsaren går att skönja i Joaquin Phoenix tolkning.
Kritikereliten och historikerna står inte ut med att få sin historieskrivning skändad. Men just skändandet av historien är filmens kanske största behållning. Frankrike skulle må gott av att hoppa ned från sina höga hästar och se sig själv i spegeln: Ett land som en gång var, men inte längre är en stormakt, sin självbild till trots.
Med andra ord: ett land som lider av ett skenande Napoleon-komplex.
