En fyrbåk för de utstötta

Det kom inte som en överraskning, men som alltid går det ändå inte att värja sig mot det. Ett dödsbud. Artisten Freddie Wadling har kastat in handduken, och det känns förjävligt. Nu är det dags att bestämma vad vi vill minnas av honom.

Folk har en tendens att försköna och idealisera den som har dött, särskilt om hen precis har nått (eller, som i Freddies fall, precis ska nå) nya fans genom att delta i ofarlig mainstreamunderhållning som Så mycket bättre. Vi kan kalla det för Lex Ljungström. Men det vore direkt tjänstefel att inte påpeka att Freddie Wadling till stor del var en egensinnig och radikal (och troligen även besvärlig) konstnär som såg livet från en plats som de flesta privilegierade mellanmjölksdrickare aldrig får tillträde till; musiken och texterna han gav världen skildrade död, ångest och mörker och var en hoppets fyrbåk för de utstötta, missanpassade och deprimerade; något att identifiera sig med och klamra sig fast vid. Cortex låt ”The Freaks” har troligen räddat liv. Glöm aldrig det.