En glimrande familjehistoria

Katja Petrowskaja är en gränsvarelse. 1970 föds hon i Ukraina som hon lämnar för studier i Estland 20 år senare. Några år efter det flyttar hon till Moskva där hon doktorerar. Sedan flyttar hon vidare till Berlin där hon romandebuterar 2013. Boken Esther kanske, som nu finns på svenska, är skriven på tyska – men en ”delirisk tyska”, där delar skrivits först på ryska och sedan översatts till tyska av författaren själv. Petrowskaja kallar sig för en ”strelotjnik”, en språkväxlare, och hon tillhör en växande skara författare som rör sig mellan nations- och språkgränser. Chimamanda Ngozi Adichie, Olga Grjasnowa och Teju Cole är författare i samma kategori.

När jag läser Esther kanske tänker jag först att det är en tillkrånglad historia som hade kunnat berättas på ett annat sätt. Här finns material till en storartad judisk familjekrönika, med en morfar som suttit i koncentrationsläger, en farfarsbror som nästan startat krig mellan Ryssland och Tyskland och en babusjka som överlevt en tiodagars dödsmarsch i 30 minus. I händerna på en Adichie hade det här kunnat bli en 800-sidig fresk över 1900-talet. Men Petrowskaja är inte en sådan författare. Hon är mera journalist än epiker och när hon hittar tomrum i historierna broderar hon inte ut, utan stannar kvar i det ofullständiga. Denna hållning finns inskriven i titelns ”kanske”.