En filmisk självstudie

Allting började med en resa till Lettland när konstnären Karin Broos fyllde 60. Hennes dotter Sara hade bokat ett hotell i en gammal kurort vid Rigabukten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Förhoppningen var att prata med hennes mamma om saker som de aldrig hade pratat om tidigare. Sår som hade öppnats men aldrig fått möjlighet att läka.

– Jag anförtrodde henne saker som jag knappt har prata med någon om innan. Men hon kunde inte riktigt möta mig utan hon flydde från det och gjorde det till en arbetsresa. Hon började leta motiv till nya målningar och använde mig som modell, säger Sara Broos.

Kommunicera genom konsten

Efter resan började hon fundera på varför det var så svårt att möta en människa som stod henne så nära. Resultatet blev filmen Speglingar.

– Vi har ett sätt att kommunicera genom konsten som inte handlar om orden. Kameran kan bli ett sätt att distansera sig från varandra, men också att närma sig. Den blir ett verktyg, och vi har också använt varandra som verktyg i konsten för att berätta, säger Sara Broos.

Hon är noggrann med att poängtera att det inte handlar om ett konstnärsporträtt på sin mamma, utan om någonting mer allmängiltigt. Hennes förhoppning är att filmen ska nå ungdomar och tonåringar, som själva kanske inte mår så bra.

Ett jättestort självförakt

Sara Broos berättar att både hon och hennes mamma har haft dålig självkänsla, även om det tog sig olika uttryck. Karin hoppade av skolan och levde det vilda livet, medan hon själv var den högpresterande flickan som vann uppsatstävlingar och skrev krönikor i lokaltidningen.

– Det var ett ständigt sökande efter bekräftelse och jag var utåt sett lyckad och högpresterande men helt söndertrasad inombords med ett starkt självförakt, dödslängtan och anorexi, säger Sara Broos

Det går att se en tydlig röd tråd i Sara Broos filmer. I såväl För dig naken som hennes senaste kortfilm Hemland är det personligt om hem och identitet, ämnen som kommer igen i Speglingar.

– Allt jag gör blir nästan bara som grundvariationer på ett och samma tema även om formerna ser helt olika ut och historierna skiftar. Och det tror jag har handlat väldigt mycket om hem eller tillhörighet, och om det motsägelsefulla i livet: Hur svårt det är att faktiskt fånga någonting?