En dämpad sång om förtvivlan

När Will Andrews kommer till Butcher’s Crossing är staden så liten att den kan tas in med en blick. Längs en smal lerväg ligger sex enkla trähus och bortanför dem några spridda tält. Där finns en bar som består av en ohyvlad bräda till bardisk. Doften av brinnande fotogen och blaskigt öl känns ut till gatan. Där går Andrews in för att hitta någon att jaga buffel med. När han får frågan varför han, en universitetsutbildad man, vill ge sig på en sådan expedition svarar han: ”Jag kom hit för att se så mycket av landet som möjligt.” Mer än så får man egentligen inte veta om Andrews motiv.

Butcher’s Crossing är skriven av 1960-talsförfattaren John Williams. Han fick ett postumt genomslag med romanen Stoner häromåret. Det är en stillsam berättelse om en torparson som lyckas ta sig in på universitetet i seklets början och bli lärare i litteraturvetenskap. Bokens styrka är Williams magiska beskrivningar av Stoners kärlek till litteraturen och hans jämnmod inför alla svårigheter han råkar ut för. En berättelse i den amerikanska efterkrigslitteraturens anda, lika bra som Richard Yates Easter Parade eller Paula Fox Förtvivlade människor.