En dagbok från flykten

Hur går det, har du packat nån nödväska än? Tatjanas röst i luren låter ironisk och spydig. Hon är från Zaporozjie, en stor stad i sydöstra Ukraina. Ända sen 2014 och händelserna då Ryssland satte igång sitt försök att lägga beslag på hela östra Ukraina, men bara fick de rumphuggna marionettrepublikerna Donetsk och Luzjansk, så är Tatjana proryskt stämd. Hon förpassade till och med sin vuxne son till det ryskockuperade Krim, för att han inte skulle bli inkallad och skickad att kriga i Donbass. Och såklart tror hon inte att Ryssland ska attackera Ukraina. Visserligen pratar amerikanerna oavbrutet om det på sista tiden; de har till och med flyttat sin ambassad från Kiev till Lviv och evakuerar sina medborgare, men hur kan man tro på ett krig mellan Ukraina och Ryssland? Det är ju absurt! Det är som om Sverige skulle överfalla Finland enbart på grund av att landet en gång hörde till Sverige. Jag tror inte heller på det. Äh, vad surrar du om för nödväska, svarar jag Tatjana, det är ju bara trams.

Det här samtalet ägde rum 21 februari. Men runt halvfem på morgonen den 24:e vaknade jag av några obegripliga, otäcka, dova ljud: bom, bom, bom! Jag förstod att det var explosioner, men tanken på krig var lika barock som tidigare. Ändå började en halvtimme senare information komma på internet om ett fullskaligt ryskt anfall på Ukraina. Först då rusade jag för att packa den berömda nödväskan. Och på dagen ringde Tatjana igen och frågade: Nå, hur är läget hos er i Charkiv, bombar de?