Om två veckor är det premiär för den nyskrivna pjäsen Kung Kristina på Strindbergs Intima Teater vid Norra Bantorget i Stockholm.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det blir premiär även för Elisabeth Ohlson Wallin, som efter de senaste årens uppmärksammade fotoutställningar tagit en paus från bildkonsten och debuterar som regissör. Uppståndelsen efter Pizzabuffén 2012 höll på att ta knäcken på henne, berättar hon.

– Det var någonting som brast i mig efter den där presskonferensen. Det gick fel, jag fick panik och kunde inte tänka klart i drevet som uppstod.

Bildkollaget framställde Camilla Henemark naken på ett bord, täckt av pizza och omgiven av kungen och hans polare, medan drottning Silvia låg på alla fyra och försökte skura bort ett hakkors från golvet.

Elisabeth Ohlson Wallin ville väcka satiren till liv, sa hon, men kritiken blev mycket större än hon någonsin hade väntat sig och Silvia PO-anmälde flera tidningar som publicerat bilden. Till slut bad hon om ursäkt.

– Det var hemskt att gå igenom den där uppståndelsen, och så pinsamt. Jag höll en presskonferens där jag bad drottningen om ursäkt, jag dör när jag tänker på det.

Ångrar du det?

– Det är nog det enda i mitt konstnärskap jag ångrar, att jag blev så pressad att jag bad kungahuset om ursäkt. Hade jag jobbat på ett stort företag hade jag haft en hel stab runt mig med medierådgivare, men nu gick jag bara på känsla och då kan det bli jäkligt fel ibland.

Det var inte första gången hennes bilder väckte uppmärksamhet. Genombrott kom 1998 med den uppmärksammade utställningen Ecce Homo, med bilder på Jesus omgiven av flator och läderbögar. När den visades i Uppsala Domkyrka blev kyrkan bombhotad och att dåvarande påven Johannes Paulus II ställde in en planerad audiens av ärkebiskop K.G. Hammar. Därefter turnerade utställningen i Sverige och i Europa under två år, vilket ledde till upplopp och demonstrationer vid flera tillfällen.

Religion och hbtq-personers rättigheter löper som en röd tråd genom hennes bilder, återkommande även i utställningarna Helgon och In Hate We Trust. Men med Pizzabuffén utmanades även etablissemanget.

– Det var värre att röra vid kungen än vid Jesus, vilket är intressant. Efter det slutade jag att göra utställningar med arrangerade bilder om religion och hbtq.

Och du har fortfarande inte återvänt?

– Nej. Samtidigt märker jag i Kung Kristina att jag är där och nosar igen när Kristina läser ett bibelcitat av Jesus som säger att vi måste respektera transpersoner, samtidigt som hon juckar mot ett krucifix på scen. Jag fortsätter att bråka med min religion, precis som Kristina gjorde när hon levde. Det måste ha hänt någonting när jag var liten som gör att jag aldrig släpper det.

Hon spricker upp i ett mullrande skratt och petar in en ny prilla under läppen.

Elisabeth Ohlson Wallin har alltid varit fascinerad av 1600-talet och ofta hämtat konstnärlig inspiration i Barockens bibliska målningar. Redan i skolan fastnade hon för berättelsen om drottning Kristina, en kvinnlig kunglighet som hon kunde identifiera mig med, som bar byxor och inte ville gifta sig.

– Det tyckte jag var toppen. Som vuxen vet jag ju hur tyranniska den tidens regenter var, men jag har fastnat för personen bakom historien. I traditionella historieböcker existerar könsfrågan inte överhuvudtaget, möjligtvis att någon kanske var lite lesbisk, men knappt ens det.

Även i hennes eget konstnärskap har transperspektivet till stor del saknats, bekänner hon, ett glapp hon länge velat ta tag i. När hon började läsa in sig på historien insåg hon att Kristina stämde in väldigt bra som transperson.

– Hon försökte korrigera sitt kön med alkemi och ville bli kallad för Alexander. När jag hittade källorna som återgav det föll alla pusselbitar på plats och jag kände att det här är en historia värd att berättas, som ett komplement till den gängse historieskrivningen.

Manuset bygger helt och hållet på Kristinas egna ord, som är den regent som efterlämnat flest texter och brev av alla, och har skrivits tillsammans med huvudrollsinnehavaren Aleksa Lundberg.

– Till en början planerade jag att göra en film, men sedan såg jag Tre solar med Mikael Persbrandt och insåg att, nej, det kommer att bli en fullständig kalkon, säger hon.

Pjäsen har utvecklats till ett möte mellan dåtid och modern tid, där intervjuer med transpersoner gör inbrott i berättelsen och tar upp saker som även Kristina kämpade med.

– I dag har vi såklart kommit mycket längre vad gäller lagstiftning och rättigheter, men det är skrämmande hur lite som har hänt med synen på könet på 400 år. Så sent som 1965 grävde man upp Kristinas kista och var väldigt fokuserad på att fotografera bäckenet. Var hon man eller var hon kvinna? Med Karl XII handlar det istället om skotthålet i huvudet och varifrån kulan kom.

Är hon ett offer?

– Nej, hon är ju ett svin också, det framkommer i breven att hon hade en vidrig kvinnosyn. Min dröm har varit att få fram de här tvära kasten mellan att vara vidrig och öm, som varje människa har inom sig. Vi är inte så intresserade av att ta upp det historiska, utan av personen och könsidentiteten, och då framkommer det en hel del olustiga sidor som Aleksa Lundberg gör fantastiskt.

– Utan att hålla med henne har jag också haft förståelse för Kristinas ilska mot kvinnor, som jag tror var riktad mot kvinnorollen snarare än kvinnor. Jag är feminist, men jag kan också tänka hemska tankar ibland om att folk går omkring med långa naglar och läppstift. I dag saknas det också skildringar av transpersoner som fullständiga människor, som inte definieras av sin könsidentitet. Även i Ecce Homo och andra utställningar har jag försökt jobba med att ge historien tillbaka till oss, att ta tillbaka de små gruskorn som finns. Transpersoner har nästan varit helt osynliga i historien, det är först de senaste tre åren som det har börjat förändras.

Vad beror det på?

– Hbtq-rörelsen har överlag inte varit så duktiga på att inkludera transpersoner i kampen. Trots att T:et funnits med länge har det mest stått där av något slags solidaritetsskäl, utan något större samarbete. Överlag tycker jag att bögar och lesbiska inte har gett dem lika mycket av kakan. Nu har de själva börjat säga ifrån och blivit synligare på film och tv, och då vaknar resten av samhället.

– Aleksa är den enda skolade skådespelaren i Sverige med transerfarenhet. På scenskolan för tio år sedan sa lärare och regissörer att det inte var någon idé för henne att bli skådis eftersom de inte visste vilka roller de skulle ge henne. Att kunna sätta upp Kung Kristina på en så etablerad scen som Strindbergs Intima är ett slags upprättelse tycker jag, och kanske ett tecken på att det börjar förändras.

Vad hade hänt om du frågat en större teater?

– Då hade det nog blivit nej.

Har det inte blivit enklare att utmana normer i dag?

– Både ja och nej. De senaste åren är det många som velat visa Ecce Homo igen, samtidigt som fler varit rädda för att ställa ut den, så det har hänt något konstigt. I slutet på 90-talet var museerna modigare, i dag är folk mycket oroligare för religiösa frågor. Överlag är det mer ängsligt i konstvärlden, det ska vara mer säljbart och även bland de stora institutionerna som SVT och SR finns en rädsla för det politiska.

Vad beror det på?

– Tänk om det är så att SD blivit så stora att de finns där också, att de som styr är så påverkade av de nationalistiska strömningarna att även de faller in i trallen. Det kanske inte är medvetet, men visst har det trängt in i myndigheters medvetande på något obehagligt sätt.

Sådana strömningar brukar väl inte tysta konsten, utan snarare ge den näring?

– Jo, men bråkar man om vissa frågor i dag är det väldigt lätt att hamna ute i kylan har jag märkt, det är skillnaden. Det är någonting som gjort att munkavlarna har dragits åt.

Känner du dig hämmad i dagens kulturklimat?

– Ja, det gör jag. Det kan ha med åldern att göra också. De yngre generationerna är skickligare på att vara sarkastiska och smarta.

Vad är det för konst de gör som provocerar då? Ibland får jag känslan av att det politiskt korrekta provocerar lika mycket som det normbrytande i dag.

– Ja, perspektiven har kastats om.

... en bild på en könskvoterad styrelse?

– Haha, ja det är ett bra exempel. Nej, det kanske inte är så mycket som utmanar. Jag kan sakna konstverk som Carl Johan De Geers Skända flaggan, som fick polisen att storma in och ta det i beslag. Eller Peter Dahls målning på prinsessan som lyfter upp kjolen. Anna Odell gjorde ett sånt verk, som jag tyckte var fantastiskt, men ju mer tiden går, desto mer saknar jag de där skrällarna där auktoriteten får sig en smocka. I dag är vi så beroende av auktoriteten, för att få våra löner och utrymmen att verka i.

Har det blivit svårare att göra konst, menar du?

– Det är jättesvårt att sätta fingret på, men jo, känslan finns där ändå. Att flera museer nekat Ecce Homo-utställningen den senaste tiden är en bra temperaturmätare för vad som går att ställa ut.

Det kanske också är svårare att urskilja makten i dag och rikta udden mot den?

– Ja, så är det nog. Jag gjorde ett jättekollage över Sverigedemokraterna, som publicerades på kultursidorna i Göteborgs-Posten, men det bet inte märkte jag.

Du fick kritik för att vara övertydlig...

– Jag har alltid varit övertydlig. Men det är väl så att man måste vara snärtigare och mer sarkastisk i dag. Tiden kanske har gått om mig, övertydliga verk om SD kanske snarare får omvänd effekt.

Vad säger det om samtiden när ett verk som gestaltar riksdagsledamöter som nazister kritiseras för att vara övertydligt?

– Bilderna var dessutom tagna i verkliga situationer ... Men när allt fogades samman blev det den här söndagsskoleaffischen, nästan som ett bibliskt motiv, och det går nog inte hem längre. Därför är det bra med teater, den får aldrig bli övertydligt och det är faktiskt skönt att slippa. Det kanske är min nya grej, att vara jätteotydlig, som på 70-talet när man bara brände upp flaggan och så fick folk gissa sig till resten.

Du tycks samtidigt inte vara ensam om att tampas med detta. I USA har de stora problem att göra satir av Donald Trump, eftersom han överträffar den själv. Det kanske är samma med SD, att bilden av dem som nazister överträffas av deras egna judeskämt?

– Sant. Man måste tänka om och hitta nya ingångar. Det har också med bildens roll att göra, som förändrats och exploderat. Det ställs mycket högre krav på en bild i dag och dess roll som kommunikation ser annorlunda ut.

Du ingår också i den grupp som numera kritiseras för att vara en del av etablissemanget. Hur ställer du dig till att utpekas som kultur- och PK-eliten?

– Det är jobbigt. När Ecce Homo slog igenom fick jag massa inbjudningar till fester och premiärer och sånt. Jag gick på några av dem, men då sa min dåvarande sambo att nu får du välja: "Antingen jobbar du med konst eller går du på fester och blir beroende av den där skiten". Då slutade jag att gå dit.

Om du slog ur underläge då, hur känns det i dag?

– Som lesbisk kvinna har jag alltid stått utanför. Men, jag har kommit närmre acceptans på grund av det jag gör. Man måste hela tiden bevara sitt konstnärskap i någon slags naiv fålla, kliver man upp och blir för bekväm så funkar det inte. Jag minns äldre konstnärer från när jag var ung som hade blivit bekväma, de orkade inte stå på barrikaderna och skrika längre utan var någon slags medelklass som kluddade på tavlor. Och där är väl jag nu kanske. Jag går inte ut och skriker i demonstrationståg längre.

Vad skulle krävas för att du skulle gå ut på gatan igen?

– ... Det är ju egentligen konstigt att jag inte har gjort det redan. Du ställer mig verkligen på prov här. Men jag skulle nog inte vara så feg om det hettade till och SD fick regeringsmakten tillsammans med Moderaterna, då tycker jag måttet är rågat faktiskt. Då är det plötsligt ett hot mot mig och min familj som hbtq.

Hur mycket hot får du i dag?

– Det är mycket lugnare i dag. Så länge jag gör dåliga bilder händer ingenting, då är det tyst, haha.

Är du nervös för hur Kung Kristina ska tas emot?

– Litegrann, men jag har fått så mycket skit genom åren. Såklart skulle jag bli ledsen om folk sa åt mig att gå hem, men jag känner också att det vi gör är så viktigt. Jag har transpersonerna i siktet, det är de som får avgöra om det här är bra eller dåligt. Kampen är ändå viktigast.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.