Men det som förlöste den var Almedalen 2016. ­­Jimmie Åkesson började prata om svenska värderingar och sedan tog det 30 sekunder innan alla andra hakade på. Debatten delades snabbt upp i två läger, en där värderingarna och svenskheten sågs som något bestämt med tydliga gränser och en där man sa att det inte finns några svenska värderingar, bara universella.

– Ju mer jag lyssnade desto mer tyckte jag att alla hade fel. Det är klart att det finns svenska värderingar, specifika svenska kulturella vanor och ovanor och tankesätt, säger Elisabeth Åsbrink.

”Orden som formade Sverige” kom ut i augusti och innehåller en rad ord och begrepp som förknippas med det svenska. Torshammare, avundsjuka, danskjävlar, Den blomstertid nu kommer, Det går an, ta av dig skorna, Sommaren är kort, Ikea, öppna era hjärtan och många fler.

– Just här finns det vissa saker som man som invandrare, som mina båda föräldrar var, krockar med eller älskar. Men det mest intressanta med det här är att det är rörligt, det flyttar på sig. Hur blev det svenskt, när slutade det vara svenska värderingar, det är egentligen det jag undersöker allra mest.

Ärvde utanförskapet

Elisabeth Åsbrink, vars båda föräldrar invandrade till Sverige från Ungern respektive England, ärvde en känsla av främlingsskap. Och det förstärktes av att hon genom hela uppväxten fick frågan om var hon kom ifrån… egentligen.

– Jag pratade ju svenska, jag hade ett svenskt namn, men ändå var det något.

När hon var 22 år gammal förstod hon hur svensk hon ändå var. En god vän, en egyptisk kvinna som arbetade som engelskalärare på ett universitet i Kairo hade bjudit in Elisabeth ­Åsbrink till universitetet för att studenter skulle få öva på engelska. I klassrummet får Elisbeth Åsbrink den oväntade frågan om hon som svensk gifter sig av kärlek eller för pengar.

– Jag svarar snabbt kärlek, men sedan är jag tvungen att förklara hur det kommer sig. Och då hör jag mig själv säga alla dessa ledord för den svenska välfärdsstaten, byggd på social­demokratin, byggd på arbetarrörelsen, på väckelse­rörelsen, på de liberala idéerna. Jag står och säger lika lön för lika arbete, jag har rösträtt, jag får studera, jag får förvärvsarbeta, det finns barnomsorg, jag har arvsrätt på samma villkor som en man, jag får själv förvalta mina inkomster. Det höll bara på. Jag blev chockerad över vad som kom ur min mun och jag insåg att så här svensk är jag… också. Så från och med det är jag både främling och svensk, parallellt.

Från barkis till knattleikr

Trots att alla ord och uttryck i boken känns igen som svenska så innehåller de flera överraskningar. Som långfranska, också kallat barkis och bergis…som egentligen är judiskt.

– Långfranska låter ju inte så exotiskt, men faktum är att ordet bergis eller barkis, som används i göteborgstrakten, kommer direkt ur det hebreiska ordet för den bön som judarna använder för att inleda sabbaten på fredagskvällen. Och det kommer sig av att när judar till slut, faktiskt väldigt sent i förhållande till resten av världen, fick lov att bosätta sig i ­Sverige och utöva sin religion, kom deras bröd, det vita vackra flätade vetebrödet med vallmo­frön på, till allmän försäljning och det blev älskat. Och så tog man det hebreiska ordet för välsignelsebönen och gav det till brödet och det blev bergis, långfranska, berättar Elisabeth Åsbrink.

Och ishockeyn som får så många svenska hjärtan att klappa, ansågs inte alls svensk när den kom till Sverige på 1920-talet.

– Den betraktades som ytlig, ­kommersiell och amerikansk. Tacka visste man den fantasi­rika och intelligenta bandyn. Men i och med att den mötte motstånd så skapades en strategi för att öppna upp svenskarna för hockeyn. Man konstruerade en vikingahistoria till ishockeyn och fiskade fram isländska sagor där det står om knattleikr och hur vikingarna lär ha åkt runt på isen och skjutit stenar med käppar. Det här är rena fantasier, men man ­skapade en vikingaklangbotten till ishockeyn.

”Svenska värderingar finns”

Just detta att Elisbeth Åsbrink i boken visar att det vi uppfattar som ursvenskt inte alls är det, har fått en del kritik. I Svenska dagbladets recension av boken står det att den är ett avståndsstagande från alla former av nationalism.

– Jag förstår inte riktigt läsningen. Hela utgångspunkten för boken är att det finns specifika svenska värderingar. Det är hela poängen. Men det spännande med dem är att de är rörliga. De har kommit någonstans ifrån. Ibland har de uppstått i ett specifikt geografiskt område som vi idag kallar Sverige, ofta har de uppstått någon annanstans, eller hos en enskild individ.

Och Elisabeth Åsbrink menar att vi visst får vara stolta över det svenska.

– Jag tycker absolut att man ska vara det. Jag älskar det här språket som jag skriver på och drömmer på. Det finns oerhört mycket att vara stolt över. Men att tycka om något behöver inte betyda att man tycker illa om allt annat.

Men i och med att svenskheten är rörlig så kommer det som uppfattas som svenskt inte vara samma sak i dag som om tio eller tjugo år.

– Jag tror att det är uppenbart för alla, särskilt efter den här valrörelsen, att svensk identitet håller på att gå igenom ett väldigt stort skifte. Ett skifte som många blir rädda för och som för många är smärtsamt och jag tror att det är därför som vi har starka spänningar. Men jag tänker mig att det som håller på att hända är att vi går från en självbild av Sverige som ett etniskt homogent samhälle, som jag skulle säga är en falsk självbild men det har trots allt varit en rådande självbild, till  en självbild av Sverige som ett invandrarland som USA, som Kanada. Att Sverige är ett land dit människor kommer för att bygga sig ett liv och för att bidra till samhället. Det kommer att ta några decennier och det kommer att vara en delvis plågsam väg att gå. Men jag tror att vi lever mitt i det just nu och om 10–15 år har vi kommit ut på andra sidan av den processen.

Elisabeth Åsbrink om…

… messmör:

– När jag var dagbarn hos en grannfamilj fick jag messmör och det var något av det märkligaste jag hade smakat. Hemma hos mig, min far var från Ungern och min mor från London, hade vi ätit väldigt mycket olika mat men vi åt aldrig svensk mat.

… att ta av sig skorna:

– Det var något som mina föräldrar upplevde som väldigt märkligt. Att bli hembjuden till en granne eller arbetskamrat, klä sig fin, parfymera sig, köpa blommor och sedan gå dit och umgås i strumplästen. Det var de inte vana vid.

… patriotism:

– Under frihetstiden skapades Kungliga patriotiska sällskapet, det låter väl­digt mossigt och konservativt, men deras definition på patriot är oerhört fin; den som åsidosätter sitt egenintresse och verkar för allmänintresset är en patriot. Så det finns också saker i den svenska självbilden som har gått förlorade, det allmännas bästa hör man inte tillräckligt ofta längre.