I den första dikten i ”Yahya Hassan 2” anländer poeten till förlaget iklädd päls och skottsäker väst. Vid skyltfönstret kommer ett gäng poliser och trycker upp honom mot väggen, påstår att han är kriminell. Hassan ringer sin förläggare, som kommer ut och betygar hans poetiska likviditet – men poliserna hotar även honom med arrestering. Till slut lommar förläggaren tillbaka in till sitt kontor. Vad som händer med Hassan får vi inte veta. Episoden hade kunnat vara fånig – ungefär som när Joakim Lamotte gjorde sitt hånade tv-framträdande i förorten iklädd kevlar. Men Hassan skriver en poesi som kan fylla den skottsäkra västen. Faktum är att han kan dikta om sina livvakter, sin pistol eller hur det känns att bli överkörd av en skåpbil utan att det känns det minsta tillgjort. Jag vet att det är en sliten klyscha, men jag hittar inget annat ord: det känns äkta. Eller ÄKTA som Hassan själv skulle skriva.
Det är nu sju år sedan Yahya Hassan gjorde sin bejublade debut i Danmark. En diktsamling döpt efter honom själv, skriven med enbart versaler, som berättade om en uppväxt i ett av Danmarks ”getton”. Det var en bok som sålde i osannolika 100 000 exemplar och som gjorde Hassan till kulturvärldens gunstling över en natt. Sedan dess har mycket hänt. Hassan har jagats av kriminella, skjutit en sjuttonåring, suttit i fängelse, blivit överkörd (!), slussats in och ut från psyket. För den som läst danska medier har det varit en sorglig historia att följa och vi är nog många som gått runt med känslan av att det poetiska underbarnet stupat i rännstenen. Men så, för några månader sen, smögs uppföljaren ut medan Hassan låg på psyket. Och nu kommer den alltså på svenska, i Johanna Lykke Holms fingerfärdiga översättning.
Hur står sig då uppföljaren i förhållande till debuten? Det första man bör veta om Hassan är att han har en helt omisskännlig röst. ”Yahya Hassan 2” är ingen subtil ”språkforskning” – som mycket dödstråkig poesi kallas nu för tiden – utan strofer som sprutar solljus och pistolkulor. ”JAG ÄR ETT LITTERÄRT HANGARFARTYG / ETT POETISKT MASKINGEVÄR” skriver Hassan och som läsare associerar jag till såväl The Games gangsterrap som Majakovskijs megalomana futurism. Med detta sagt har han ändå utvecklats under de sju åren. Om den första boken var en rak uppväxtskildring från den danska betongen är uppföljaren en mera bildrik och expressionistisk bok om ett liv i strålkastarljusets centrum. Detta är både en styrka och en svaghet. I debuten satsade Hassan på omsorgsfullt berättande dikter som ofta kretsade kring den religiösa fadern. I den nya boken är Hassans liv redan blottlagt, vilket gör att många händelser snarare refereras än gestaltas. Konsekvensen blir att det poetiska rummet framstår som slutet, rösten som självupptagen. Dock leder ensamheten i rampljuset till att den kritiska blicken riktas inåt på ett drabbande sätt. Hassan skriver om sitt storhetsvansinne, han berättar om besöksförbud och om en våldtäktsanmälan, vilket man läser med särskilt starka obehagskänslor efter metoo. På det stora hela är språket mera gnistrande och självrannsakan är hårdare, men rent litterärt är boken mera ojämn.
Samtidigt finns några dikter här som jag kommer bära med mig länge. Framförallt från den del som utspelar sig under fängelsevistelsen. Där riktas blicken mot medfångarna, tempot dras ner och berättarjaget träder tillbaka. Så här kan det till exempel låta:
MANNEN I GRANNCELLEN VAR STENHUGGARE
HAN DRÖMDE OM ATT HUGGA KONSTSTEN
MEN HAN JOBBADE MED ATT HACKA GATSTEN OCH GRAVSTEN
TILL SLUT HÖGG HAN SIN EXFRU HALVT TILL DÖDS
FÖR ATT HON NEKAT HONOM SAMVARO MED BARNET
NU HÄLSAR HON PÅ HONOM EN GÅNG I VECKAN
OCH HON TAR BARNET MED SIG
Det är en fantastisk dikt, på samma gång tragisk och hoppfull. Att skriva den här typen av mikroporträtt som med kärnfulla formuleringar sammanfattar ett människoliv är extremt ovanligt i dagens poesi – en gammal konstform som författaren väcker till liv med språklig skärpa.
Kort sagt är ”Yahya Hassan 2” en diktsamling där författaren understryker att han fortfarande är en av nordens viktigaste poeter. Oftast är det en lyrik som gör saltomortaler, men i dikterna från fängelset visar Hassan att han kan landa på fötterna och strosa lugnt bland stroferna. Själv tänker jag att det är en diktsamling att stoppa i innerfickan på en sliten rock. En pärm att lägga som ett skydd över brutna revben.
