Den falska drömmen om det lyckliga misslyckandet

Efter otaliga avslag på olika slags ansökningar – om jobb, pengar, och publicering – så är det som att själva definitionen av att misslyckas genomlidit en metamorfos. De allra flesta ansökningar besvaras enbart om de lyckas, vilket betyder att ens ansträngningar allt som oftast slussas ut i ett tyst tomrum utan att vare sig beviljas eller avslås. I de få fall där svar ändå ges – även då det är negativt – så känns det numera som att lyckas, iallafall litegrann. Någon har läst mitt mejl! Kanske har någon till och med tittat på min ansökan, eller åtminstone kastat ett öga på mitt CV. Ett lyckat misslyckande?

Nej, det är inte den här typen av lyckliga misslyckanden som framhålls i nutidens diskurs om misslyckandets anatomi eller ekonomi. Där talas det istället om misslyckanden i dåtid och alltid i proportion till samtida succé. Det är roligt att höra att Harry Potter blev refuserad av 100 förläggare innan den tog världen med storm, men ingen vill höra om böckerna som fortsatt får avslag och aldrig blir publicerade eller berömda. För vad finns det att höra om? Den blyga tillfredsställelsen hos minimala artiga avslag är en obetydlig patetisk succé i relation till riktig succé, riktiga pengar, och riktigt erkännande.