Vad hände sen, undrade Björk lite förvånat i en intervju i Dagens ETC i höstas. Och vi var många som suckade lättat eftersom vi undrat detsamma. Plötsligt var kön en fråga om identitet och den kvinnlighet vi betraktat som konstruerad istället essensen. Hur kunde en så omvälvande förändring av vår syn på kön och genus få genomslag utan en större teoretisk diskussion?
Något som försvårat en saklig diskussion om den nya synen på kön är det oförsonliga tonläge som präglar debatten och som yttrar sig i ett antal återkommande retoriska grepp. En ständigt närvarande utgångspunkt är till exempel följande falska dikotomi: Antingen accepterar du en specifik förståelse av kön eller så hatar du transpersoner. Men kan vi inte unna oss lite fler alternativ? Det måste gå att respektera människor och människors val och samtidigt vara oense om teoretiska ståndpunkter. Det måste gå att vara varmaste vänner och tycka olika – även om detta. Precis som att den mest hårdnackade ateist kan värna religionsfrihet och respektera troende. Om alla invändningar mot den nya synen på kön är transfobi omfattar det för övrigt stora delar av vårt feministiska idéhistoriska och skönlitterära arv, inte bara ”Under det rosa täcket” ligger pyrt till utan i princip varje klassiker blir uttryck för hat i en ny blick.
Ett annat bedrägligt argument är påståendet att denna diskussion är en fråga enkom för transpersoner. En cis-kvinna ska inte yttra sig (och bör checka sina privilegier). I alla fall om hon tycker fel. Utan att förringa vikten av att lyssna på människors erfarenheter är detta ett lika klassiskt som ohederligt sätt att undvika saklig diskussion. Det är personangrepp, helt enkelt. Dessutom är det ju häpnadsväckande att påstå att universella uttalanden om kön och genus inte rör oss alla.
Några andra retoriska tilltag skulle vi också gott kunna slippa. Som Hitler-argumentet (vill du stå jämte homofober/nazister/valfri ondska?), att den nya synen på kön är bra helt enkelt för att den är ny och utvecklingen har gått framåt (föreställningen att historien rör sig mot ett högre mål borde ha dött i Auschwitz, om inte förr) samt vänstersnubbe-argumentet att det inte är så himla viktigt med teori (kom tillbaka när du säger detsamma om klassdefinitioner eller arbetsvärdeläran).
Men det vanligaste retoriska greppet är kanske att be någon ägna sig åt ”viktigare frågor” (bryr du dig inte om förlossningsvården?) eller att frågorna lyfts med okunnighet om den nyanserade insatta debatt som förs inom transrörelsen. Men förskjutningen i synen på kön har även skett i den feministiska rörelsen och i många delar av samhället i stort, i partier, skolan, vården, bland kändisar och skribenter.
Min uppfattning är att förändringen följer en allmän avpolitisering och individualisering av samhälleliga problem och att vi förlorat en teoretisk ram som ger förutsättningar för att bygga politiska förändringsprojekt. Om detta kan vi tycka olika men vi kan inte förminska frågans betydelse.
I Ekis Ekmans nya bok vrids och vänds utförligt på dessa frågor. Boken är måste-läsning för feminister, även för er som har fört upp författaren på svarta listan – frågan är för viktig för att stupa på avsändaren. Min gissning är att vissa nu längtar efter att skrika: Men NI DÅ! Och självklart, osaklighet och retoriska fulknep är ovärdigt oavsett hållning i frågan. Jag önskar helt enkelt en kritisk men saklig ton när debatten nu blossar upp om Ekis bok: sakfel, begränsat urval, logiska felslut – bring it on!
Inte minst ser jag fram emot ett seriöst feministiskt svar. Vi hade en gång en feministisk dröm om en värld där identiteten och möjligheterna i tillvaron inte skulle bestämmas av kroppen. Där vi, för att citera Nina Björk, skulle göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv. Vad har vi nu?
