Kulturdebatt.

2021-01-11 16:10
Barns kläder används som projektionsyta för det vi vuxna önskar bli sedda som: kreativa eller borgerliga, rebeller eller bohemer, miljömedvetna eller märkesmedvetna, skriver Lisa Bjurwald.  Bild: Shutterstock
Barns kläder används som projektionsyta för det vi vuxna önskar bli sedda som: kreativa eller borgerliga, rebeller eller bohemer, miljömedvetna eller märkesmedvetna, skriver Lisa Bjurwald.
Puffetikett
Dagens ETC

Ditt barns kläder – den nya statusmarkören

Glöm Acne-mössan, vintage-­väskan och de senaste hörlurarna: barn är den ultimata accessoaren. Hur vi klär våra barn blir allt viktigare för att signalera vår egen image och status, skriver Lisa Bjurwald.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Kläder berättar alltid en historia. Även den som försöker klä sig så anonymt som möjligt säger någonting om sig själv. Barn, däremot, kläs av sina föräldrar. De används också som projektionsyta för det vi vuxna önskar bli sedda som: kreativa eller borgerliga, rebeller eller bohemer, miljömedvetna eller märkesmedvetna.

Det finns många likheter mellan överklassen och arbetarklassen som slår igenom i sättet man klär sina barn (med reservation för att det naturligtvis alltid finns individer som transcenderar sådant som klassgränser). De traditionella könsrollerna är till exempel starkast inom dessa två klasser. Det blir ofta tydligt i valet av barnkläder, där den tuffa killen och den gulliga tjejen är de alltjämt härskande stilidealen. Här finns inte samma ängslighet som hos delar av medelklassen inför att placera söner och döttrar i vissa fack.

Hur de könstypiska kläderna ser ut skiljer sig dock åt. Korta magtröjor, tighta jeans på småbarn, leopardmönstrade miniklänningar och andra plagg som hos en feministiskt medveten medelklass kan betraktas som ”sexualiserande” möts ofta med en axelryckning i förorten. På Östermalm och Lidingö klär man å sin sida gärna barnen så barnsligt som möjligt, så länge som möjligt. Inget glitter, absolut inte för åtsittande, inga skrikiga färger, definitivt inga film- eller artisttryck som Frost eller Ariana Grande.

Inom den stora medelklassen ryms många olika sociala grupperingar som ofta skiljer sig åt i sin konsumtion. I de högsta lagren, den ekonomiskt och ofta även statusmässigt starka övre medelklassen, försöker många imitera den riktiga överklassen (exempelvis adeln) och dess diskreta kashmirstil. Inom aristokratin är det status med ärvda ulltröjor och oljerockar och i sina sociala strävanden är det många inom övre medelklassen som rafsar runt i second hand-lådorna efter lagom slitna barnplagg av hög kvalitet.

Den trendiga, urbana medelklassen ryser av tanken på Lacoste-pikéer och klär istället sina barn som små hipsters, inte sällan kloner av föräldrarna. Böljande hårsvall och könsöverskridande plagg uppmuntras hos pojkarna. Man strävar efter så ”unika” och ”individualistiska” uttryck som möjligt (”Sixten ÄLSKAR sina mini-Martens, han pekade själv ut dem på nätet!”), även om barnen de facto blir stajlade – eller åtminstone har en sällsynt förmåga att välja ”rätt” Mini Rodini-tröjor framför rosa fjärilsdräkter i tyll.

Just graden av individualism i ett samhälle och en social klass eller krets spelar stor roll för hur mycket engagemang man lägger på att signalera ”jag/min familj/mitt barn är unikt” genom sina barns klädsel. I Frankrike har många familjer vad vi svenskar betraktar som en förlegad syn på de små, som helst inte ska synas eller höras. En enkel, hemmaklippt page och trevlig enfärgad klänning duger gott som standard­stil ända upp till tonåren. Jämför det med länder som Sverige eller vår konsumtionsinspiration USA, där barnmodeindustrin är gigantisk och särskilda hårsalonger på Manhattan lär föräldrar att fläta sina barns hår på minst 50 olika sätt.

I ett flersidigt modejobb i samarbete med Zalando i Cafés höstnummer 2020 är en familj med pappa och barn i fokus. Spädbarnets garderob står inte långt efter den manlige modellens; när ”pappa” bär en klassisk höstjacka för 3 795 kronor, visar bebisen upp en body från Versace som i 3-pack kostar 3 645 kronor. Det är över tusen kronor per varje snart urvuxen bit bomull. Det är också en signal om kapital, om designerkoll, om att ”för mig får kläder kosta”.

I ett av inredningsmagasinet Sköna Hems senaste nummer poserar herr och fru A, verksamma inom kreativa höglöneyrken, tillsammans med en liten tulta på 1, max 2 år. ”Lilla X är redan, trots sin ringa ålder, en sneakerssamlare av rang,” hävdar skribenten. Hela familjen är iklädd helsvart. Inte en knapp eller hårsnodd i annan färg sticker ut. Man anar otaliga ombyten innan fotograferingen; ingen färg framhäver ju småbarnsårens gröt- och kräkfläckar såsom svart. Kanske är det också moralen i det hela. Alla är fria att klä sin avkomma hur tokigt, billigt eller svindyrt man vill, men den bästa och mest tidlösa barnmodetrenden är nog ändå – den praktiska.