Det handlar om frigörelse. Om att göra upp med sitt arv och sina föräldrar. Men det är också en pjäs med en medveten uppskruvning.

– Julia Lyskova spelar en 14-årig flicka, och det är hon ju inte. Allt har skruvats upp till en nivå som blir grotesk, säger Dimen Abdulla.

I en recension kallas pjäsen ”ett triangel­drama mellan tre egoister”. Håller du med?

– När jag bodde i Morgongåva som liten och var hemma hos mina kompisar hörde jag dem smälla i dörrar och säga ”håll käften jävla hora” till sina mammor. För mig är det där så svenskt och det gjorde mig väldigt ställd. Att säga nej till sina föräldrar, att säga ”jag vill inte”, det var främmande för mig. Men jag skulle inte kalla karaktärerna egoister, det handlar snarare om gränslös familjekultur. Det finns en gränslöshet som är så vacker inom en familj.

Jag reagerar på att Dimen Abdulla väljer att kalla gränslösheten för vacker. För trots att relationerna i ”Mommy issues” på många sätt är fyllda av kärlek finns det en tydlig hierarki. Det är modern som kontrollerar och dikterar hur dottern ska sitta, vad hon ska äta och vad hon ska ha på sig. Till en början rör sig handlingen långt från Dimen Abdullas erfarenheter från kompisarna i Morgongåva. Men frigörelsen finns också hägrande, inte minst i form ut av den kurdiske grannen. Dramatikern förklarar att det är en karaktär som varit extra svår att skriva fram.

– Att skriva i vår samtid är att befinna sig på ett minfält. När jag skrev Emils roll var jag hyper­medveten om vilka minor jag kunde kliva på. En ung kille som är kurd och har ett våldskapital, det var viktigt att undvika stereotyper.

”Dramatiskt fucked up”

Skådespelaren Emil Hedayat förklarar att han blev fascinerad av rollen som grannen så fort han läste Dimen Abdullas manus. Och att det var just karaktärens komplexitet han fastnade för.

– Dottern och grannen hittar varandra på ett väldigt speciellt sätt jag tror många kan relatera till. Det är inte att de träffas, blir kära, flyttar ihop och får barn. Det är något annat. Grannen upptäcker dottern och den kärleken hjälper honom ta sig vidare. Men grannen och dottern är också så olika. Ibland liknar de syskon, ibland ett par som är attraherade av varandra. Men det finns ingen klassisk scen där killen har ett otroligt sexuellt begär och där tjejen inte har det.

När vi ses har pjäsen redan haft premiär och hunnit recenseras i ett flertal stora tidningar. Kritikerna har överlag varit positiva, men Dimen Abdulla är ändå inte nöjd.

– Det finns mycket i den här pjäsen man kan titta på, det incestuösa mellan modern och dottern, grannens kurdiska ursprung och hur det gestaltas på scen. Men det pratas det inte om. Jag tror det är för att det saknas språk för att prata om andra erfarenheter utan att det filtreras genom ett rasistiskt raster.

Så då lämnar man det okommenterat ­istället?

– Exakt. Jag upplever att kritikerna är okunniga. Att de inte förstår exilskap och andra erfarenheter ur periferin. De är analfabeter.

Både jag och Emil skrattar till. Men Dimen säger det inte som ett skämt.

– Jag menar det. I den meningen är våra kritiker analfabeter. De kan ingenting om oss. Jag hade velat höja det kritiska samtalet inom scenkonsten, säger hon.

Under skrivandet av pjäsen har Dimen Abdulla varit i ständig diskussion med sig själv.

– Den är ju dramaturgiskt helt fucked up. Det är ett skolboksexempel på hur man inte ska skriva teater.

Så varför gjorde du så?

– För att jag vill ha det konstnärliga utrymmet att göra vad fan jag vill. Och att få det förtroendet är stort. Jag tror hundra procent att dramaturger skulle kunna läsa igenom texten och säga ”stryk det där, stryk det där, stryk det där”. För den här pjäsen är inte som den ska vara, det är inte en sådan pjäs.

Emil fyller i.

– Det jag tycker är intressant är att fast den inte följer den klassiska dramaturgin så finns det en intention. Allt i ”Mommy issues” bygger på med­vetna val, det är noll höftningar. Som kille med föräldrar från Iran har jag fått syn på många saker i pjäsen, apropå hur man förhåller sig till sin kultur. Pjäsen kanske inte ger alla svar, men den gör att man går därifrån och kan fortsätta diskutera vissa frågor. Och det är just det teater kan göra när den är som bäst.

När vi pratade innan intervjun så sa du att Emil spelar ditt alter ego. Vad menade du?

Dimen Abdulla är tyst en stund innan hon svarar.

– Som konstnär existerar man på en parallell linje med det arbete man gör. Alla mina texter är kommentarer på var jag befinner mig i mitt liv. Och den här pjäsen är en sådan vändpunkt för mig. Med allt som händer i världen, med Peshmerga och IS och Nato, är Emils roll som grannen också ett uttryck för en annan väg jag vill gå i mitt skrivande som har att göra med vad det är att vara kurd. På samma sätt som grannen behöver komma i kontakt med sin kultur behövde jag, genom mitt konstnärliga arbete, komma i kontakt med min. På så vis är vi förenade. Det har inte varit självklart för mig att skriva kurdiska roller.

Varför inte?

– Jag tror jag är den enda kurd­iska dramatikern i Sverige som skriver teater. Någonsin. Jag har känt mig väldigt tillbakahållen av den fattiga representationen men jag har inte insett det förrän nu. Allt jag skrivit har handlat om frihet och frigörelse. Och det är för att jag känt mig så fängslad av andras bild av mig. När vi pratar om det här blir jag också rädd för hur det ska tolkas, att andra inte ska hålla med. Men det är också det som är problemet. Jag får inte vara universell för jag heter Dimen Abdulla.

Skapande sker alltid i en kanon. När det kommer till svensk teater som skildrar kurder finns det inget att inspireras av eller göra motstånd från. Det måste också påverka processen?

– Ja, det är därför jag blir så lycklig när den kurdiska artisten Naser Razzazi spelas och man känner hur energin lyfter. Jag ser mina systrar le och det finns en kraft i det. Det är så jävla vackert.

Emil nickar och instämmer:

– Man känner det från scen också. Rummet blir verkligen magiskt.

De syftar på en scen från pjäsen där grannen dansar med en kurdisk flagga. En scen som är svår att inte bli lycklig av. I en kort stund ler både jag och Emil Hedayat stort mot Dimen Abdulla, men hon är snabb på att ta ned oss på jorden.

– Men jag kan också se det ur ett dramaturgiskt narrativ. Det här är första pjäsen där ingen av mina karaktärer begår självmord på scen. Det är som att jag och de som ser ut som jag lärt oss en berättelse om våra kroppar som är: antingen dör du eller så lider du. Jag har levt med de bilderna om mig.

Men inte längre?

– Nej. När grannen går i slutet av pjäsen frågar dottern om han inte ska ha med sig något. Han svarar ”Nej, jag behöver ingenting”. Det är så jag känner, jag är färdig med att släpa runt på andras berättelser och narrativ som bojor.