Det räcker inte med en grön klimatpolitik

För två år sedan flyttade jag och min familj ut på landet, till en liten by på Skaraborgsslätten. För min del handlade det om att jag ville komma hem – lokalpatriot som jag är – och om att bo större med våra tre barn. Men undermedvetet – och detta tar emot att erkänna för en gammal hippie-hatare – såg vi oss också som ”gröna vågare”. Det första vi gjorde på vischan var att bygga en hönsgård. Vi fortsatte med att släppa ut en drös pekingankor på tomten (som äter mördarsniglar), skaffa bokashi-komposter och diskutera agroforestry under långa skogspromenader. Till bekanta sade vi att vi ville ”dra ner på tempot” (vad fan det nu betyder med tre småbarn) och leva närmare naturen.

Småskalighet, ned-växt, konsumtions-stopp, att gå med ”lätta steg på jorden”. Som luspank författare och litteraturkritiker är detta kardinaldygder. Men under det senaste årtiondet har det även blivit signalord för en grön vänster. Ikoner som George Monbiot, Bill McKibben och Naomi Klein är varma anhängare. Monbiot menar att vi måste skala upp det småskaliga hundrafalt, Klein att vi måste gå tillbaka till 70-talets konsumtionsnivåer och McKibben har sedan ”Maybe One” (2013) förespråkat en icke-auktoritär variant av Kinas enbarnspolitik. Till och med en marxist som John Bellamy Foster förespråkar dylika idéer: västvärldens länder måste krympa ekonomierna med en tredjedel för att klara klimatutmaningen. ”Djupekologi” kallas detta ibland – men det kan också betecknas som grön åtstramningspolitik. Det menar i alla fall den kanadensiska vetenskapsjournalisten Leigh Phillips i sin bok ”Austerity Ecology & the Collapse-Porn Addicts”.