För två år sedan flyttade jag och min familj ut på landet, till en liten by på Skaraborgsslätten. För min del handlade det om att jag ville komma hem – lokalpatriot som jag är – och om att bo större med våra tre barn. Men undermedvetet – och detta tar emot att erkänna för en gammal hippie-hatare – såg vi oss också som ”gröna vågare”. Det första vi gjorde på vischan var att bygga en hönsgård. Vi fortsatte med att släppa ut en drös pekingankor på tomten (som äter mördarsniglar), skaffa bokashi-komposter och diskutera agroforestry under långa skogspromenader. Till bekanta sade vi att vi ville ”dra ner på tempot” (vad fan det nu betyder med tre småbarn) och leva närmare naturen.
Småskalighet, ned-växt, konsumtions-stopp, att gå med ”lätta steg på jorden”. Som luspank författare och litteraturkritiker är detta kardinaldygder. Men under det senaste årtiondet har det även blivit signalord för en grön vänster. Ikoner som George Monbiot, Bill McKibben och Naomi Klein är varma anhängare. Monbiot menar att vi måste skala upp det småskaliga hundrafalt, Klein att vi måste gå tillbaka till 70-talets konsumtionsnivåer och McKibben har sedan ”Maybe One” (2013) förespråkat en icke-auktoritär variant av Kinas enbarnspolitik. Till och med en marxist som John Bellamy Foster förespråkar dylika idéer: västvärldens länder måste krympa ekonomierna med en tredjedel för att klara klimatutmaningen. ”Djupekologi” kallas detta ibland – men det kan också betecknas som grön åtstramningspolitik. Det menar i alla fall den kanadensiska vetenskapsjournalisten Leigh Phillips i sin bok ”Austerity Ecology & the Collapse-Porn Addicts”.
Boken publicerades 2015, men fick ett litet genombrott i Sverige först i år. Anledningen var att Ola Söderholm poddade om den i ”Stormens utveckling” (24/9). Samtidigt som Kalle Sundin släppte sin klimatrapport ”Klimatkeynsianism nu!” (en första plädering för en hel-röd klimatpolitik). Phillips grundtanke är enkel: han går till storms mot den djupekologiska grundtanken om att vi måste sluta ”hålla på”. Vad är då att ”hålla på”? Ibland handlar det om oljeborrning, ibland konsumtion, ibland om att producera storskaligt. Medan vi definitivt måste sluta med det första är de två senare mera tveksamma. I en passage pulvriserar Phillips Kleins idé om 70-talets konsumtionsnivåer som något önskvärt. Mellan 1973 och 2011 växte den amerikanska medianlönen med futtiga 10,3 procent. Justerat till inflationen betyder det lönestagnation. Phillips skriver: ”majoriteten av befolkningen behöver inte gå tillbaka till 1970-talets konsumtionsnivåer; de har aldrig lämnat dem”.
Jag går ut och tar en promenad längs åkrarna. I byn Väring där jag bor blåser det konstant över de gigantiska havrefälten. I bakgrunden reser sig det mäktiga taffelberget Billingen, vars konturer Strindberg liknade vid en gigantisk fästning, i skymningsljuset. Vid flytten hade jag en föreställning om att komma närmare naturen, men numera ser jag ljusgula fabriksgolv, skogarna som gröna industrihallar. Jag tänker på begreppet ”småskalighet” och försöker föreställa mig jättefälten uppstyckade i åkerlappar. Så tycks en stor del av vänstern resonera idag: vi löser arbetslöshetskrisen genom att minska produktiviteten. Naomi Klein – klimatvänsterns gudinna – har uttryckligen sagt att hon tror på produktivitetsminskningar inom jordbruket. Den tidiga arbetarrörelsen skulle ha avfärdat det som kälkborgerlig politik på styltor.
Som Phillips skriver: Vad är ett litet solcellskooperativ mot en statlig satsning på en gigantisk solcellspark i Saharaöknen? Vad är en ekobondes närproducerade mat mot att, säg Dafgårds ställer om och utnyttjar klimatsmarta stordriftsfördelar som värmeväxling i sin industriella matproduktion? Och förresten, var tror ni att det är lättast att organisera arbetarna: på en liten gård eller en stor fabrik? Missförstå mig inte: även ekobonden och solcellskooperativet har sin roll att spela i klimatomställningen. Men den är mikroskopisk jämfört med den industriella matproduktionens. Eller rollen en elektrifiering av våra vägar skulle kunna spela. Lenin skrev att socialism är sovjetmakt plus elektrifiering av hela landet. Jag har fortfarande inte mött någon ekosocialist som kunnat vederlägga det.
Jag ångrar inte för en sekund att jag flyttade ut på vischan. Tempot är lugnare här än i Stockholmsförorten, befolkningen mera blandad och jag får lyckokänslor när jag sprider fermenterat matavfall över tomatodlingen. Samtidigt inser jag att lösningen på klimatkrisen inte finns i min trädgård. Omställningsrörelsen fortsätter att predika detta, men jag tror att det skapar mer uppgivenhet än kampanda. Omställningen måste ske på de platser jag åker förbi på väg till Skövde: i Cementas brutalistiska industrilandskap och Volvos hypermoderna fabriker där framtidens elmotorer ska tillverkas. En amerikansk studie från 2008 visade att 83 procent av en medelinkomstfamilj utsläpp sker innan konsumtionen, under produktionsfasen. Låt därför 2020-talet bli en ny tid, med ett nytt mantra. Klimatkrisen löses inte genom slopad tillväxt eller småskalig varuproduktion – utan demokratisk planering av storföretagen. En grön värld behöver inte grön politik: utan röd!
