”Det är inte självklart att begreppet ’rasism’ är användbart”

Den mekaniska kvinnorösten ropar med jämna mellanrum ut tågavgångarna. Sorlet från människor som är på väg, eller precis kommit fram, blandas med ljudet från resväskornas hjul som dras över golvet. Johannes Anyuru har tillbringat mycket tid här på Göteborgs centralstation. Romanen ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”, en dystopi om ett framtida Göteborg som delas upp i Sverigevänner och Sverigefiender, är nästan helt och hållet skriven på ett av stationens fik. Dels för att det ofta är relativt lugnt här. Ingen hög musik som spelas och inte särskilt många som kommer hit bara för att ta en fika och sitta och prata. Men också för att platsen präglas av en anonymitet.

– Det är en plats som är identitetslös. Hade jag suttit på ett mysigt gotiskt kafé på Vasagatan skulle det vara svårt att skriva något som inte var en gotisk skräckberättelse. Om jag var på en annan plats skulle skrivandet bli färgat av omgivningen, berättar Johannes Anyuru.