Det är ingen slump att kollektivbarnen försvunnit

24 år har gått sedan Moodyssons ”storfamilj” löstes upp och nu är det äntligen dags för återförening. De forna kollektivmedlemmarna har blivit vuxna, det vill säga borgerliga, deppiga och ännu mer neurotiska. Någon har skolat om sig till byråkratisk kontorsnisse, en annan är på väg in i Svenska Akademin och en tredje har förlorat förståndet fullständigt. Mycket vatten har flutit under broarna men det räcker med att karaktärerna får i sig två glas vin för att maktdynamiken från 70-talet ska återuppstå. 

Göran är fortfarande en naiv beta-man som är för snäll för sitt eget bästa och när en barnslig dröm om att leva i en kollektiv gemenskap trots att han ständigt misslyckas med att få den att fungera. Klasse är fortfarande olyckligt kär i Lasse (det är varken roligt eller smakfullt att de heter så). Lena vill fortfarande ligga med grannsonen Fredrik, som nu har blivit vuxen. ”Kommer du hit för att våldta mig”, säger hon med hoppfull röst när han kommer och lägger sig i samma tält som henne. Erik är fortfarande en störig agitator även om han gjort en ideologisk u-sväng och nu är rasande på vänstern istället – ”Glöm aldrig himmelska fridens torg”, skriker han tills han blir utslängd från festen.