Samtalet.

2019-10-13 10:59
  • Foto: Annie Hellquist
  • Foto: Annie Hellquist
  • Foto: Tim Tronckoe
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Dennis Lyxzén: ”Vi på vänsterflanken har tappat ganska mycket mark”

Det behövs mer barrikadmusik, anser frontfiguren för hardcorebandet Refused. ETC har träffat honom för ett samtal om maskulinitet, militans och det kommande albumet.

Inget band personifierar det unga politiska 90-talet som Refused. Under några år drog de alla blickar mot Umeå, där de var epicentrum i stadens hardcorescen, en rörelse av DIY-kultur, straight edge, veganism och radikal politik. 1998 gjorde bandet skivan som skulle hamna högt på mängder av listor över viktigaste skivorna, ”The Shape of Punk to Come”, och göra att de slog igenom i världen. Kort därefter la bandet ned. 2012 återförenades dock bandet igen och nu kommer den andra plattan sedan återföreningen och den knutna näven har knutits än hårdare.

Det känns som att ni har skruvat upp militansen en del på den här skivan.

– Ja. Det är egentligen bara en spegling av vår samtid. Så här ser det ut i världen. När man tittar på hur det ser ut i det politiska landskapet så känns det som att vi på vänsterflanken har tappat ganska mycket mark. Vänstern har tappat mycket av den radikalitet som har gett oss de bästa framsteg som vi har i vårt samhälle. Om vänstern i stort inte tar tillbaka radikaliteten så är vi i ännu grövre problem än idag. Världen är otroligt fucked up och vi måste representera det på ett sätt som är verkligt och då blev det så att vi skruvade upp temperaturen på alla möjliga sätt.

Berätta om plattans titel, War music, vad är det för krig? Klasskriget?

– Det skulle det väl kunna vara. Jag gillar att jobba med kontrastverkan och dialektik. Förra skivan hette ”Freedom”, den här heter War music, som en symbolik för samtiden på något sätt. Det är klart att det skulle kunna vara klasskriget, men jag tänker lite så att livet som vi lever är ett jävla krig att ta sig igenom och jag tänker att det här är ett soundtrack som ackompanjerar de liv som vi tvingas att leva i den här kapitalistiska diktaturen. Det är kampsånger. Det är klart det är förmätet att prata om krig, när man tänker på människor som varit i krig, men det är mer en representation av vår samtid och ett soundtrack till det.

När man lyssnar på skivan är det tydligt att ni fortfarande tror på musiken som progressivt verktyg, som en väg för påverkan eller som en megafon. Ni hade den effekten väldigt tydligt på 90-talet, att många hittade in i en politisk rörelse via musiken och via er. Vad tycker du är det viktigaste arvet från den perioden?

– Det är väl just det där kring hur man använder musik. Det fanns ganska mycket naivitet i hur vi närmade oss musik och hur vi närmade oss politik på 90-talet, men det fanns också en stor kraft i det. Jag känner jättemånga som har blivit politiserade via musik. Jag blev det. Jag hittade politik på grund av musiken.

Vilken musik?

– Det var genom punk och hardcore, att jag hittade den världen. Upproret var en del av modersmjölken, upproret är själva essensen av den musiken. Jag tror så klart inte att när ett band som oss spelar in en skiva så kommer den ekonomiska strukturen att falla. Men det är något som kan, om man har riktigt tur, influera människor till att börja arbeta aktivt politiskt. Det är väldigt mäktigt med musik, att den har den kraften. Jag tycker att konst och kultur i stort har den kraften, men musik är mycket mer direkt och mycket bredare. Det är den tanken man bär med sig, att det man gör kanske har någon sorts resonans.

Har er publik förändrats mycket?

– Det finns en hel del människor som har följt med oss hela vägen, som alltid har varit intresserade. Men det som hände med oss när vi la ner var ju att vi blev mycket, mycket större. Vi gick från att vara ett halvstort hardcoreband, till ett halvstort rockband. Det hände utan oss, och när vi återförenades var vi bara tvungna att förhålla oss till att nu är vi inte det här bandet som spelar på ungdomsgårdar och i ockuperade hus i Tyskland, utan  nu är vi det här stora bandet som spelar på stora festivaler. Det var en väldigt konstig resa.

– En stor del av förändringen beror på att det har dykt upp en massa fans som helt enkelt gillar rockmusik, som kanske inte har någon som helst koppling till DIY-kulturen eller vår värld. Det är ganska spännande. Det är få av de band som var en del av samma våg som vi på 90-talet som har gjort den resan.

Har ni förändrats mycket?

– Nej. Eller jo, ja och nej. Våra grundmurade idéer har varit med oss hela tiden i allt vi har gjort. Men det är klart, när vi gjorde ”Shape of punk to come” var jag 25, nu är jag 47. Halva livet har gått. Det är klart att du förändras. Styrkan är väl just att man har en ideologi som ligger kvar. Sen har jag så klart positionerat om mig i vissa frågor, men ideologin är inakt. Vi lever i en ganska oideologiskt värld. Ungdomars politik är twitter och instagram-flöden. Det är därifrån du ska skapa dig en ideologi. Jag och mina kompisar hade ju studiecirklar och läste Marx. Det fanns inte wikipedia, det fanns inte den här ytliga kunskapen om allting. Det är ganska problematiskt att leva i en så pass oideologisk tidsålder.

– Vi har aldrig gjort något populistiskt, vi har aldrig hållit på med den typen av agitation. Från min första demo till nu har jag hållit ganska samma linje, man har en idé om vad man vill ha för värld, och det ändras inte för att världen omkring en ändras. Tvärtom. Det är en frustrerande grej när det går åt fel håll. När man började spela musik, ung och naiv, och så tänker man såhär: nu har vi delat ut 300 flygblad, någon har bränt ner en Scan-lastbil, vi har gjort två skivor, nu borde kapitalismen ändå falla. Så inser man att så är det ju inte. Att förändra världen är inte en sprint, det är ett maraton. Det är så man får se det. Jag vet inte hur jag skulle kunna hålla på med något annat.

Om man tittar ut i dagens politiska landskap, vilka skulle du helst vilja nå? Hos vilka vill du att det klickar till?

– Jag vill att det ska klicka till hos den del av den nya arbetarklassen och underklassen som går och röstar på SD. Det är inte dem som är våra fiender. Det är kapitalet som är fienden, som nyttjar våra olikheter och får oss att slå på varandra. Det är människor som är brickor i ett spel som man skulle vilja nå fram till med frågan: vilka är de riktiga fienderna? Vilka är det som tjänar på att världen ser ut som den gör? Det är inte supertroligt att de kommer att lyssna på vår skiva eller att läsa ETC, men det är ju det som vore drömmen. Att få folk att få syn på strukturen, som gör oss alla en otjänst.

Men ni har ju faktiskt en betydligt bredare publik än bara politiskt intresserade vänstermänniskor.

– Ja, det är sant. Men det är också det som är så intressant. När du har en väldigt specifik idé, det här är vad vi är och det här är vad vi står för, och så vill man att alla ska fatta det. Det som är så härligt med konst är ju att det inte är så det funkar. Jag ställer mig på scenen och skriker att kapitalismen ska krossas, men halva publiken kanske går hem och tänker bara ”jävligt bra moshpit i idag”. Det är det magiska med konst. Jag kan inte bestämma hur folk ska uppfatta vad vi gör. Vi har en bredare publik än de som håller med om vår politik, och det är fantastiskt. Folk måste inte gilla vår politik för att gilla vårt band, folk får ju ta vad de vill med sig från konserterna.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

– Jag tycker också att efter återföreningen och Freedom-plattan, så har det blivit tydligt att vi har en mycket bredare publik. Det spelar också in i att vi har skruvat upp radikaliteten. Det är för att tala om att vi är inte ett vanligt rockband, vi har andra idéer, vi kommer från en annan plats, har andra tankar. Om vi nu har en bredare publik varför inte verkligen prata om de här grejerna?

Revolt och revolution är ju tacksamma rockmusik-ämnen. Men att göra rockmusik av ekonomiska teorier som ni verkar ha föresatt er, det är ju lite av ett tuffare projekt. Har det varit svårt?

– Jag och David som skriver texterna är väl hyfsat skarpa snubbar. Vi har hållit på med det här så länge nu. När vi var 17-18-19 var det mer på feeling. Nu gör vi research. Vi skickar artiklar till varandra hela tiden. Som vi utgår från när vi skriver. Det låter ganska osexigt, men så kanske det får vara ibland. Jag tycker att vi lyckas omforma idéerna till en ganska direkt rockmusik.

Är ni nånsin rädda för att bli plakatpolitiska?

– Det är okej om vi blir det. Jag är inte 2000-talets största tänkare och det är jag fine med. Men det finns en orsak till att slogans och slagord kan fastna hos folk, jag är inte rädd för det. Jag tycker också att de som är kritiska, de borde skrapa lite på ytan och faktiskt läsa texterna. Refrängerna måste nästan vara lite plakatpolitiska för att vi ska kunna få folk att sjunga med om det ska bli bra spelningar. Men skrapar man på texterna, så ser man att vi alltid försöker ha djup i dem. Vi försöker ha hyfsat stora analyser, som vi packar in i två verser och en refräng. Men det måste också finnas en knuten näve rakt fram, på något vis.

I skivans texthäfte finns också en mängd citat intill låttexterna. Det är bland andra Ursula K. Le Guin, Simone de Beauvoir, Frida Kahlo och Karl Marx.

– Vi vill fördjupa förståelsen av låten. I en låt har du fyra rader vers och fyra rader refräng. Vi har lagt in citat och lite namn, för att den som vill ska kunna dyka djupare in i låtarna och djupare in i de här idéerna.

Behövs det mer barrikadmusik?

– Ja, rent generellt så tycker jag att det gör det. Det är orättvist att tänka att bara för att du håller på med konst eller musik så ska du ha en politisk agenda. Men jag tycker också att när man ser hur världen ser ut, vad som pågår, och man inte reagerar, det gör mig förvånad. Men det är också förståeligt. I den här tyckonomin så är folk ganska rädda för att ta ställning, för att högern har blivit så extremt bra på att trolla, och vänstern har så lite tolerans för likasinnade. Det är en vänsterproblematik som har funnits ganska länge: nu sa du fel, nu är du  min fiende. Många gånger tror jag att människor uppfattar det som skrämmande att ta politisk ställning, du måste täcka alla baser, du kan få människor som hoppar på dig från alla håll och kanter. Jag fattar att alla inte har den orken. Du måste ha en ganska stark vision och vilja för att inte påverkas av hat. Vänstermänniskor har gett mig mer skit än högermänniskor, för det är så vi funkar inom vänstern. Vi gillar att positionera oss mot varandra istället för att se vad det stora problemet är.

Det känns som att låtarna Turn the cross, och Damaged III på plattan, talar till en generation av vilsna unga män som har dragits in i alt-right. Är det ett försök att vinna tillbaka dem?

– Ja, litegrann. Turn the cross är uppenbart att vi pratar om alt-högern och de vilsna männen. Damaged är mer en introvert titt på manlighet och vad patriarkatet gör med män och mansroller och de idéer vi förväntas leva upp till. Det är olika sidor av samma mynt. Den manlighetsnorm som finns inom alt-högern är sinnessjukt problematisk, för kvinnor, det är ju uppenbart, men också för män. Hur vi förväntas vara. Det är låtar som handlar om de tendenserna. Det är viktigt att göra upp med sin egen manlighet och de här slaggprodukterna man får med sig från ett liv. Jag har varit man i 47 år nu, det är klart att jag har en massa bagage och rester med mig, trots att jag är feminist.

På många sätt utmanar ni inte maskuliniteten så mycket, ni är militanta, hårda, tuffa, arga killar. Men en vän som är ett stort fan berättade att ni på 90-talet betytt otroligt mycket när det kom till att visa på ett annat sätt att vara man. Ni var väldigt aggressiva och hårda, men vad ville ni? Att man skulle vara snäll mot djur…

– Vi har lite mjuka kanter… 1994 skrev vi vår första låt om feminism. Vi ville utmana mansrollen. När vi startade bandet var jag ganska såhär att man skulle ta av sig till bar överkropp och se hård ut på scen. Men jag insåg ganska snabbt att jag är ingen hårding. Jag är från Vännäs och är ganska androgyn. Hur jag rör mig och hur vi för oss på scen är ändå en ganska stark kontrast mot hur andra band som låter som vi för sig. Vi försöker visa på en annan manlighet, som vi faktiskt pushar med hur vi ser ut på scen, men visst kan det låta hypermaskulint, det ska jag inte sticka under stol med. Och våra spelningar kan vara lite av testosteronuppvisningar. Men vi pratar alltid om mansrollen och patriarkala strukturer från scenen. Det blir en kontrastverkan, jag gillar kontraster. Vi försöker jobba mycket med det.

Den kommande skivan, ”War Music”, som släpps nästa vecka beskriver han som en reaktion på eller kontrast till förra plattan, ”Freedom”, som han beskriver som ”väldigt fri”. ”War music” är våldsammare.

– Hela vår poäng är att skruva upp volymen till tio. Överdriv. Ta i från tårna. Jag och David brukar alltid prata om det: Ingen hade lyssnat på Martin Luther King om inte Malcolm X hade funnits. Vi får väl vara Malcolm X, så kanske vi landar på Martin Luther King, vi är fine med det. Men någon måste vara Malcolm X.

– Vi pratar jättemycket om politik, jag får göra jättemånga intervjuer om politik. Men i slutändan är vi musiker. Jag är inte politiker, jag är inte journalist, jag är inte akademiker. Mitt liv går ut på att skriva låtar och spela musik. Man jag har blivit den där som måste vara lite extrem och out there.

Ja, du fick inte så många musikfrågor av mig, tyvärr..

– Som man bäddar får man ligga.

Jag är kanske mer av en textmänniska.

– Det är okej. 

Dennis Lyxzén om…

…den viktigast politiska frågan just nu: Antikapitalism, fortfarande. Klimathotet beror på en för att vi har en oreglerad ekonomisk tillväxtkapitalism som inte fungerar. Flyktingkrisen kan kopplas till konflikter i oljeekonomier i mellanöstern. Nästan allt kan kopplas till kapitalismens funktionssätt. Det är fortfarande den absolut viktigaste politiska frågan.

…högervridningen av det politiska landskapet: Högern har positionerat sig på ett sätt som är helt overkligt. De för en propagandakampanj där vänsterpartiet ska framställas som extremister. Man ba, vänta nu, de för en politik som sossarna förde för 25 år sedan. Det är noll radikalt med vänsterpartiet. Åsiktstyckonomin har verkligen skiftat balansen i det politiska landskapet. När vi kom på 90-talet, tyckte folk att vi var radikala, men det var ingen som tyckte att det var konstigt att vara det. Nu är vi så långt ut på vänsterkanten att vi har trillat av spektrumet. Det är speciellt att det har blivit så. En vanlig liberal, så betraktas du i twitterlandskapet som en vänstervriden person.

…vänsterns problem: Vänstern har på många sätt har tappat en koppling till arbetarklassen. Många grejer vänstern lyfter är jättebra frågor, som ska lyftas, men det har länge saknats en klasspolitik och många hamnar i en akademisk jargong som för vanligt folk är ganska alienerande. Men det vi sjunger om är att kampen är på gatorna, på arbetsplatserna. Kampen är i vanliga människors vanliga liv. Glappet mellan vanliga människors liv, vad vanligt folk pratar om hemma och den teoretiska vänstern är alldeles för stort.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Dennis Lyxzén.

Ålder: 47.

Bor: Umeå

Gör: Sångare och låtskrivare. Frontar bandet Refused, men även INVSN och AC4.

Aktuell: Släpper nya albumet ”War Music” med hardcore-bandet Refused den 18 oktober.

Refused

Refused består av Dennis Lyxzén (sång), David Sandström (trummor), Magnus Björklund (bas) och Kristofer Steen (gitarr).

Bandet bildades 1992 i Umeå med Dennis Lyxzén, David Sandström, Henrik Johansson, Pär Jaktholm och Jonas Lindgren som medlemmar. Efter tredje albumet splittrades dock bandet 1998.

Fick hederspris på i samband med regeringens utdelning av musikexportpriset 2012, för sina insatser för svensk musik.

Tidigare album: “This just might be… the truth” (1994), “Songs to fan the flames of discontent” (1996), “The shape of punk to come” (1998), “Freedom” (2015).

Bandet kommer att turnéra i Europa och USA efter skivsläppet och har flera spelningar i Sverige inbokade.