Den tysta massans bultande hjärtan

När konst och litteratur är som bäst väcker den empati i människor. Det är i alla fall hur jag ser på saken.

Hjärnan darrar gör exakt det. Så till den grad att jag skulle vilja påstå att jag har blivit en bättre, mer empatisk människa, av att läsa den. På ett ömsint inkännande vis återger Klara Wiksten möten med människor, i de mest omänskliga miljöer: arbetsförmedlingens jobbtorg, arbetsträning, praktikplatser där det är omöjligt att få arbete. Serien är självbiografisk, och hudlöst öppnar hon sig för läsaren. Hennes egna försök att bearbeta social fobi och depressioner blandas med alla de normkrångliga, bråkiga, deppiga, alldeles, alldeles underbara människor hon möter i de kvävande miljöerna vars syfte är att räta in människor i vårt snäva samhällsled. Klara Wiksten ser det vackra och mänskliga i alla: I kvinnan som får ryckningar och till slut måste låsa in sig på toan när hon gör fel under arbetsträningen som går ut på att packa fruktkorgar. I mannen som skriker åt de idiotiska frågorna på arbetsförmedlingens dator. Tack, för att du sa ifrån, säger hon och ger läsare nya perspektiv på agerande som går emot hur vi lärt oss att bete oss.