– Gruvarbetet är det värsta av det värsta, vi vill inte att våra barn ska arbeta med det här. Men vi vill heller inte att det ska försvinna, för då försvinner vi också, säger en av gruvarbetarna till Gonnord.

Han har följt med arbetarna ner i de trånga, mörka gruvschakten för att få en känsla för vad de sju timmar långa skiften, ibland 700 meter under jord, gör med en människa. 

Gonnord har under åren kommit i kontakt med fackledare, fruar och barn och fått en inblick i den speciella kulturen kring kolgruvorna, som präglas av en lång tradition av solidaritet, pliktkänsla, broderskap och stolthet. Han har dokumenterat familjeöden vid gruvorna, som sträcker sig århundraden tillbaka i tiden och hört kampsånger som sjungits i orterna i generationer.

Bilderna är till största del tagna på gruvarbetare som precis avslutat sitt skift, precis när de kommit upp ur gruvan, utmattade och präglade av sitt arbete. 

Männen har blivit ombedda att först tvätta av sig smutsen i ansiktet så gott de kunnat innan de ställt sig framför kameran. Resultatet är en serie närgångna porträtt, där den utsmetade soten framhäver ansiktsdragen och påminner om gamla oljemålningar.

Vissa av männen är tredje generationens gruvarbetare, vars fäder och farfäder också tillbringat hela sina liv täcka av ett lager sot. Andra, som Wojciech och Glushenko, har kommit hit från Polen och Ryssland i jakt på arbete. Lönen i gruvan är mycket högre än för andra jobb, och arbetarna får gå i pension vid 45 års ålder. Men priset de betalar är högt. Många riskerar sina liv och sina lungor. Och hur länge arbetet kommer att finnas kvar är numera osäkert.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.