Alliansens förslag om det femte jobbskatteavdraget blev droppen. Diskussionerna hemma i vardagsrummen om hur välfärden håller på att säljas ut, samtidigt som de med en bra inkomst ska få några hundralappar mer i plånboken, behövde bli mer än bara privata samtal. Missnöjet mot den förda politiken skulle kanaliseras. Medelklassupproret skapades. En Facebookgrupp blev till en debattartikel i Aftonbladet, som fick stort genomslag. Medelklassupproret var trötta på att fjäskas för. De menar att de som grupp behöver inte fler privilegier i form av avdrag och skattesänkningar. Istället vill de ha ett välfärdssamhälle för alla.
– Dagen efter artikeln i Aftonbladet ringde tidningar från hela landet, och SVT Debatt som ville ha med oss i programmet. Väldigt snabbt fick artikeln över 22 000 delningar på Facebook. Vi hade inte alls väntat oss det, säger Anita Beckman.
Medelklassupproret är bara ett av många exempel på nya sociala rörelser som skapats i Göteborg de senaste åren. Och på sätt och vis ett ganska typiskt exempel. De är en rörelse som mobiliserar via sociala medier. Får tusentals personer att gilla dem, blir något det pratas om, och därmed också intressanta för media.
– Det var en tidning som ringde och motiverade att de ville skriva om oss just för att ”ni har ju fått väldigt många likes på Facebook på kort tid”. Det är nog ganska typiskt för hur media fungera, säger Anita Beckman.
Medelklassupproret är också ett exempel på en rörelse eller ett nätverk som inte bara finns på de sociala medierna, utan som även vill synas på gatorna. För några veckor sedan hade de tillsammans med rörelsen Folkkampanj för gemensam välfärd, en manifestation i Göteborg. På samma sätt arbetar många andra. Det startas Facebookgrupper som sedan leder till demonstrationer. Tecken på att det trots ett minskat engagemang i partipolitiken, finns ett annat engagemang.
– Det kan ibland låta som att människor idag är ointresserade, att det är färre som engagerar sig. Men så är det inte. Däremot engagerar man sig på andra sätt. Man kan stödja ett enskilt initiativ, eller gå med i en spontan demonstration mot Sverigedemokraterna till exempel, säger Marie Demker, professor i statsvetenskap.
Och förstås – man kan visa sin åsikt genom att sprida särskilda artiklar eller klicka på like på Facebook. En aktivism som har fått ett eget begrepp. Slacktivism. Alltså, slackerns, soffliggarens, sätt att engagera sig. Som kanske lika mycket som ett ställningstagande är ett sätt att visa vem man är. Att man är en människa som bryr sig. En aktivism som har kritiserats för att vara på låtsas. För att inte kräva någon insats utan istället leda till passivisering. Men enligt forskaren Nils Gustafsson, som har undersökt hur sociala medier och politiskt engagemang hänger ihop, har internetaktivismen inte inneburit att ”det riktiga” engagemanget blivit mindre.
– Engagemanget idag tar sig nya uttryck, men att det delvis sker på nätet betyder inte att det politiska engagemanget har blivit mindre. Internet är mest ett medel. Det har inte förändrat hur engagerade människor är, och heller inte vilka som engagerar sig, säger han.
Efter arabiska våren för drygt två år sedan tystnade också kritiken mot slacktivismen något. För många menade att särskilt Twitter hade spelat stor roll för revolutionen i Egypten. Ett halvår senare, hösten 2011, startade Occupy Wallstreet. En rörelse som sedan spred sig till andra städer världen över, mycket tack vare sociala medier. Och även Marie Demker menar att rädslan för att Facebookaktivism ska leda till passiva medborgare är överdriven.
– Det finns inget som tyder på det. Nätet kan snarare fungera som ett sätt att skapa ett kollektiv. När många människor samlas i en grupp känner man att fler tycker som jag, och därigenom kan en rörelse få kraft, säger hon.
Även de grupper som främst håller till på nätet kan få genomslag. Ett nätverk som Yimby har den senaste tiden synts allt mer i debatten om stadsutveckling och hur Göteborg ska byggas. Det trots att deras engagemang framförallt sker i diskussioner på egna hemsidan och på deras Facebooksida. Att de har genomslag blev tydligt förra veckan, då P4 Göteborg berättade om ett internt dokument hos Älvstranden utveckling, ett kommunalt bolag Yimby ofta kritiserat. Dokumentet handlade om hur bolaget ska hantera Yimby. Bland annat föreslogs att ett PR-bolag skulle få till uppgift att hålla koll på vad Yimby skriver.
– Älvstrandens dokument var ju ett jätteerkännande egentligen. Men vi vet ju att det är många medborgare, politiker, tjänstemän och journalister som följer våra inlägg. Det handlar väl dels om att de frågor vi driver ligger i tiden, och dels om att vi faktiskt är pålästa, säger Patrik Andersson, samordnare på Yimby Göteborg.
Precis som Medelklassupproret är Yimby en ganska typisk rörelse av idag. I alla fall typisk för vad som krävs för att få genomslag. Marie Demker menar att det behövs ett slags legitimitet. Det fås ofta genom just kunskap.
– Genom kunskapsspridning försöker man påverka politiken. Yimby blir till exempel legitima genom att de jobbar enträget och kunskapsbaserat. Sådana rörelser kanske inte får igenom sina krav direkt, men de vidgar diskursen, säger hon.
Håkan Thörn, professor i sociologi, menar att kännetecknande också är engagemanget för lokala frågor. Det finns ett globalt perspektiv, men som förankras i det lokala.
– I början av 2000-talet var rörelserna väldigt globala, nu har man vänt lite på det. Pantrarna till exempel är väldigt lokala i sitt arbete, men med ett globalt perspektiv, säger han.
Staden vi vill ha är ett annat exempel. De har funnits i ungefär ett år. Målet är att få invånarna att vara med delaktiga och aktiva i att utveckla lokalsamhället, och att därmed skapa ett mer demokratiskt samhälle.
– Vi behöver ta oss an globala problem lokalt. Vi vill förändra samhället, och få det mer jämlikt och ekologiskt. Men för det krävs att människor får mer makt att vara med och förändra, säger Malin Widehammar.
Hon tror att nätverk och rörelser som Staden vi vill ha kan ha reell påverkan. Att det går att förändra ett samhälle även utanför politiken.
– Det vore bra om fler engagerade sig i politik, men för många känns partipolitiken för långt borta. Då vi vill göra det möjligt att ändå vara med och forma samhället. Jag tror inte att partipolitiken är enda vägen, säger hon.
Patrik Andersson från Yimby och Anita Beckman från Medelklassupproret poängterar kanske ännu tydligare att deras engagemang inte handlar om partipolitik. De är ”vanliga medborgare” som snarast vill få politikerna att öppna ögonen, inte själva bli en del av politiken. Marie Demker menar att det där avståndet är ganska typiskt för samtiden. Och kan vara ett problem. – Politiken möter inte de här rörelserna. Istället för att fånga upp dem och vad de vill säga, får rörelserna rollen av kritiker, de blir motdebattörer. Partierna lämnar medborgararenan och försvinner iväg i olika medieutspel. Risken är att det uppstår en alienation mot aktiva medborgare, som i sin tur gör att färre vill engagera sig politiskt. Och det är trots allt i politiken besluten fattas, säger hon.
Men därmed inte sagt att folkrörelserna saknar betydelse.
– Det krävs ett längre tidsperspektiv för att säga vad dagens rörelser kommer spela för roll, men vi kan ändå konstatera att det inte finns någon genomgripande förändring i det moderna samhället som medfört ökad demokrati eller social rättvisa, där sociala rörelser inte har varit drivande, säger Håkan Thörn.
